Källa - kulturminnet

Del 1: Pionjärerna

För 80 000 år sedan började människor utvandra från Afrika. När ättlingarna till dessa människor nådde norra Europa hade generna börjat förändras. De var fortfarande mörkhyade, men ögonen var blå.

I takt med att inlandsisen smälte undan kom jägare till svenskt område på jaktexpeditioner. Framför allt jagade de renar som betade på tundran. För 11 000 år sedan började befolkningen stanna året om. Om dessa människor vet vi att de fiskade och använde flintredskap.

Befolkningen spred sig snabbt längs den norska kusten, där man även ser spår av mer avancerade verktyg och vapen. Samtidigt befolkades Norge även norrifrån, från områden som idag tillhör Ryssland. Utmed den norska kusten möttes således två armar av mänskligheten, som separerats tusentals år tidigare. Även den östliga folkgruppen försörjde sig framför allt av jakt, men förde också med sig en mer komplex kultur. De hade bättre vapen, tillverkade rituella föremål och begravde sina döda. Östjägarna var ljusa i hyn och hade en större variation av hårfärger och ögonfärger. De spred sig allt längre söderut utmed Norges kust och kom att blanda sig med den gamla jägarbefolkningen. Denna sammansmältning av de båda folkgrupperna skedde ända ner i Sverige och gjorde att Skandinavien kom att få Europas mest blandade befolkning vid denna tid.

Inlandsisen drog sig allt längre tillbaka. I Sverige fanns då cirka 3000 invånare. Österödskvinnan, ett 10 200 år gammalt kvinnoskelett funnet utanför Lysekil, är det äldsta kompletta skelettfynd som gjorts i Sverige. Österödskvinnan hade sannolikt ungefär lika mycket genetiskt material från öst- respektive västjägarna. Förslitningsskador på skelettet tyder på att hon använt sin kropp till tungt fysiskt arbete. Överraskande nog var hon ungefär 170 cm lång och hade nått en ålder på 80 år när hon dog. Förklaringen är att infektionssjukdomar inte kunde spridas när befolkningen var så liten och isolerad.

För 9000 år sedan kom en värmeperiod, då klimatet var ungefär en grad varmare än idag. Sveriges befolkning hade vuxit till 10 000 personer. Gotland koloniserades och folket där levde av säljakt och fiske. De grunda insjöarna fungerade som jättelika skafferier och 60-70% av dieten verkar ha bestått av fisk. Samtidigt ser vi spår av konflikter som uppstått när sjöar vuxit igen. Jägarstenåldern förefaller ha varit en brutal tid, då motsättningar och territoriella strider ofta löstes med mord.

För 8200 år sedan blev klimatet kallare. Agassiz-sjön i Kanada, som varit instängd av is, rann ut i Atlanten och Golfströmmen påverkades på ett sådant sätt att temperaturen sjönk ett par grader. Vintrarna blev längre, Skandinaviens befolkning fick svårare att försörja sig och kanske avfolkades Gotland helt. Kylan kom att kvarstå i 150 år.

För 7000 år sedan steg temperaturen igen och ädellövskog började bre ut sig över svenskt område. Befolkningen ökade och vid jägarstenålderns slut levde 30 000 personer i det som skulle bli vårt land, utspridda från norr till söder. Människor blev mer bofasta och det dyker upp hällristningar som vittnar om livsvillkoren. Kärl tillverkades av bränd lera och religionen innehöll jaktritualer.

För 6000 år sedan skedde stora förändringar. I nutida svenskt område började människor odla jorden och vi gick in i bondestenåldern. Detta var resultatet av en tredje migrationsvåg, som bestod av folk från nutida Turkiet. De var ljushyade och förde med sig tamboskap, som kor, getter och grisar. Under bondestenåldern kom södra Sveriges befolkning kom att femdubblas och i Sverige som helhet ökade befolkningen till cirka 50 000 individer. Flintgruvor anlades och flintyxor blev vanliga arbetsredskap. Att jordbrukarna hade det bättre än jägarna är dock inte säkert. Skelettfynd från denna tid visar att de många gånger hade en otillräcklig diet och dålig tandhälsa. Dessutom var samhället ojämlikt och verkar ha organiserats runt hövdingadömen. Om detta berättar inte minst de gravmonument i form av megalitgravar, som började resas. Ett stort antal arkeologiska fynd visar att jordbruksbefolkningen offrade till gudarna. Utöver flintyxor har man offrat människor i sjöar och mossmarker.

De skandinaviska jägarna verkar inte ha varit benägna att ta till sig jordbrukskulturen, utan fortsatte behålla sin livsstil. De två folkgrupperna (den äldre jägarkulturen och den mer nykomna bondekulturen) förefaller ha levt som grannar utan att beblanda sig i större omfattning under 600 år.

I dagens svenska befolkning lever fortfarande genetiskt material kvar från både jägarkulturen och bondekulturen.

Del 2: Sjökrigarna

För 5000 år sedan hade större delen av Sverige blivit befolkat. Vid denna tid anlände nästa befolkningsvåg till den europeiska kontinenten, denna gång med hästar och vagnar. De kom från Svarta havs-området och har i modern tid benämnts yamnaya (i Sverige ofta jamnaja eller jamnafolket, min anm.). Många av dem var ursprungligen herdar från dagens Ukraina.

Yamnayakulturen innehöll krigargrupper och konflikter uppstod med de äldre européerna. Även sjukdomar spreds, inklusive pest. I delar av Europa kom yamnaya att tränga ut den tidigare befolkningen. Dessutom förändrades landskapet, då yamnaya brände ner skogsområden för att skapa betesmark.

Invandringen av yamnaya till Skandinavien var inte lika massiv som i Europas sydligare delar. Till Sverige tog de sig österifrån, via Baltikum och Finland. Om detta vittnar utformningen av de keramikföremål de tillverkat. Deras hantverksproduktion utmärktes även av stridsyxor, vilket gjort att yamnayakulturen i Sverige fått benämningen stridsyxekulturen. De tog med sig öltillverkning till vår del av världen, vilket man kunnat utläsa genom analys av innehållet i de bägare som fått följa med de döda i deras gravar.

Med tiden försvann jägare och bönder in i yamnayakulturen. De flesta som lever i Sverige idag bär med sig en mindre del genetiskt material från jägarna och bönderna, medan större delen av vårt DNA kommer från yamnaya. Bland annat förde yamnaya med sig gener som leder till lång kroppslängd och laktostolerans. De tog också med sig ett indoeuropeiskt språk, varifrån vi än idag kan känna igen vissa ord, exempelvis siffror.

Stenåldern övergick i bronsåldern, som kom att vara i 1500 år. Sköldar, bältesplattor, smycken och ornamentik tillverkades. Handeln utvecklades och de internationella kontakterna ökade. Hällristningarna i Tanum har försett oss med tusentals bilder som berättar om dåtidens liv och föreställningsvärld. De dåvarande svenskarna var ett sjöfarande folk och kanske var västkusten platsen för en hel skeppsindustri. Rekonstruktioner gjorda efter fynd av skepp har visat att de kunde lastas med uppemot ett ton och rymma 20 personer. Hällristningarna visar också bilder av olika sorters vapen och mycket talar för att bronsåldern var en krigisk tid.

Parallellt med bronsföremål blev ylletyg vanligare. Små kläder, som snörkjolar, tillverkades i Sverige, medan större tyger importerades. För att kunna köpa in både metaller och tyg handlade man förmodligen med bärnsten och slavar.

I takt med att forskningen tar fram ny kunskap framträder bronsålderssamhället som allt mer avancerat. Det förefaller ha funnits mindre kungadömen med yrkessoldater på flera ställen i Sverige. Kanske ledde denna maktstruktur till regelrätta krig. I Tollense-dalen i Tyskland har man funnit lämningarna av ett slagfält, där en stor sammandrabbning har ägt rum. Bland vapnen finns pilbågar, träklubbor och enstaka svärd. Av allt att döma grundlades den vikingatida samhällsstrukturen redan under bronsåldern. Dessutom innehöll bronsåldersmänniskornas religion gestalter med drag av de gudar som senare kom att dyrkas under vikingatiden och flera av de myter som ingår i den nordiska mytologin löper tillbaka till denna tid.

Sammanfattningsvis kan man säga att arvet efter den nordiska stenåldern och bronsåldern lever kvar än idag, i såväl våra gener som vårt språk och vårt kulturarv.

f%C3%A4rg2.jpg?1591878159