Åren går, tänker på släkten min,
inte många finns kvar där borta, långt borta, 
har inte träffat mina syskon på ca 40 år, 
otroligt lång tid det är, 
hur har det blivit så här? 
Min fel och deras fel, omständigheternas fel, 
vi alltid olika slags liv levt har, helt olika, 
jag, blyg, känslig, hsp-person, mycket mycket känslig, 
dom andra förstog inte mig, 
oj vad ledsen jag många gånger var, helt ensam, 
åren har gått, mina syskon känns främmande liksom, 
jag är jag, kan inte bli någon som andra skulle kanske gilla, 
tänker på släkten då och då och känner en oerhörd sorg att 
ha förlorat min släkt, sorligt men sant, 
nu mina föräldrar är döda, har bara syskonen kvar, 
undrar om vi syskon kommer att träffas någon gång?

leggins.jpg?1572903289