– Visst fasar man för ensamhet. Tänk själv om att vara alltid ensam att inga vänner eller släktingar ha. Det måste kännas oerhört plågsamt. Att alltid vara ensam att ingen ha att dela livet med, sina tankar, sina funderingar.
– När man har många vänner och släktingar, kan det kännas som ett himmelrike att ibland, då och då kunna vara helt ensam. Man behöver vara ibland ensam, samla sina tankar, samla krafterna…
– Ensamhet och sällskapsliv, det bästa är ju att ta något av det båda lite av det varje. Ta inte för mycket, för då kan det börja kännas stressigt, antingen känner man sig då ensam eller saknar ensamhet. Lagom är bäst. Men det är inte alla gånger så lätt vara lagom.

ajag.jpg?1584904450