{11} Begrav din existens i den mörka jorden, ty fröet gror ej och bringar ej någon mogen frukt utan att först ha begravts i jorden.

{12} Intet gagnar ditt hjärta så som den ensamhet med vilken du beträder eftertankens sfär.

{13} Hur skulle ett hjärta kunna stråla om det återspeglade reflexerna från skapade varelser?
Hur skulle det kunna färdas mot Gud om det vore fjättrat vid sina lidelser?
Hur skulle det kunna längta efter att träda inför Guds närvaro om det inte vore renat från sina försummelser?
Hur skulle det kunna hoppas på att förstå hjärtehemligheternas finare nyanser om det inte hade omvänt sig från sina försyndelser?

{14} Tillvaron i sin helhet är mörker ehuru Guds uppenbarelse i den lyser upp den. Den som ser tillvaron utan att vittna om Honom i den eller inför den är verkligen i avsaknad av ljus, och molnen från det skapade skärmar av honom från de andliga insikternas solar.

{15} Det som pekar på förekomsten av Hans allmakt {lovad vare Han} är att Han har avskärmat dig från sig genom det som icke äger vara inför Honom.
Eller hur skulle man kunna föreställa sig att något beslöjar Honom,
     då det är Han som uppenbarar varje ting; 
     då det är Han som uppenbarar sig i varje ting; 
     då det är Han som uppenbarar sig för varje ting; 
     då det är Han som uppenbarar sig före existensen av varje ting; 
     då det är Han som är mer uppenbar än varje ting; 
     då Han är den allenavarande tillsammans med vilken intet ting finnes; 
     då Han är närmare dig än varje ting; 
     då intet skulle finnas om inte Han funnes? 
O under! Hur kan Varat uppenbara sig i intet och hur kan det förgängliga bestå jämsides med Honom som bär evighetens attribut?!

{16} Den som vill att något annat händer för stunden än det som Gud uppenbarat lever förvisso fortfarande kvar i sin okunnighet.

{17} Att vilja skjuta upp sina goda gärningar tills man har tid över tillhör en av jagets lättsinnigheter.

{18} Begär inte av Honom att Han skall befria dig ur ett andligt tillstånd för att använda dig i ett annat, ty om Han ville använda dig skulle Han göra det utan att behöva befria dig ur ett andligt tillstånd för att sedan placera dig i ett annat.

{19} Knappt hinner sufierns strävan stanna inför det som avslöjats, förrän verklighetens röster ropar till honom: »Det du söker ligger framför dig!»
Och knappt hinner de skapade tingens skepnader tjusa honom, förrän deras realiteter ropar till honom: »Vi utgör blott en prövning, så var icke otrogen!» (Koranen 2:96).

{20} Ber du Honom om något är det att misstro Honom. Söker du Honom är det å din sida tecken på frånvaro från Honom. Söker du någon annan än Honom beror det på att du saknar skamkänsla gentemot Honom. Ber du någon annan än Honom om något beror det på att du befinner dig långt borta från Honom.

{21} Du kan inte ta ett enda andetag utan att ett gudomligt rådslut ligger bakom det och förverkligar det i dig.

{22} Inrikta inte din uppmärksamhet på att bli fri från oväsentligheter, ty detta skulle hindra dig från att vara uppmärksam på Honom under de omständigheter Han placerat dig i.

{23} Förvåna dig inte över att ledsamheter inträffar så länge du vistas i Denna Världen, ty den kan inte manifestera mer än vad som anstår dess egenskaper eller vad dess natur förpliktigar den till.

{24} Ett sökande med din Herre som utgångspunkt blir aldrig ett dött lopp, medan ett sökande med dig själv som utgångspunkt aldrig blir framgångsrikt.

{25} Ett tecken på ett framgångsrikt slut (på den sufiska vägen) är att man redan vid starten vänt åter till Gud (och inte bara till det yttre följt den sufiska vägen). Ty även slutet kommer att stråla klart för den, vars början strålat klar.

{26} Det som anförtrotts det innerstas osynliga värld bör också uppenbara sig vid omvittnandet av de synliga tingen.

{27} Vilken skillnad mellan den som är ledd av Honom och den som söker leda Honom i bevis! Den som är ledd av Honom känner Honom till följd av Hans vänskap och bekräftar världens gång utifrån Honom som dess existensgrund. Söka leda Honom i bevis visar däremot att man inte nått fram till Honom. Om inte, när har Han varit så frånvarande att man skulle behövt härleda Honom? Eller när har Han varit så långt borta att det varit spåren av Honom som måst knyta an till Honom?

{28} För dem som nått fram till Honom gäller: »Må den som har överflöd spendera av sitt överflöd.» (Koranen 65:7) För dem som färdas mot Honom gäller: »Den vars knappa lott utmätts åt honom […]» (Koranen 65:7) De som färdas mot Honom är vägledda av färdriktningens ljus, medan de som nått fram är delaktiga av Hans ljus. De förra är beroende av ljuset, medan de senare äger ljuset, ty de är till för Gud och inte för något vid sidan om Honom. »Säg ›Gud‹ och låt dem (de andra) sedan roa sig i sin diskussion!» (Koranen 6:91)

{29} Det är bättre att du är uppmärksam på de brister som finns inom dig än att du försöker vara uppmärksam på de osynliga ting som är fördolda för dig.

{30} Gud är inte beslöjad. Det är du som är beslöjad, så att du inte kan blicka hän mot Honom. Ty om något beslöjade Honom, skulle det som beslöjade Honom övertäcka Honom. Och om det funnes något som övertäckte Honom, skulle det därmed finnas något som inringade Hans vara. Och det som kan inringa något har ju en överväldigande makt däröver. »Men Han är den som har den överväldigande makten över sina tjänare.» (Koranen 6:18)

{31} Fördriv ur din mänskliga natur varje egenskap som är oförenlig med din gudstjänargärning så att du kan svara på anrop från Honom och vara i närheten av Honom.

{32} Roten till varje olydnad, försummelse och önskan är förnöjsamhet med sig själv, medan roten till varje åtlydnad, vaksamhet och avhållsamhet är frånvaron av förnöjsamhet med sig själv. Vidare, det är bättre att du slår följe med en okunnig som inte är nöjd med sig själv än att du sällskapar med en lärd som är nöjd med sig själv. Ty vad är det då för kunskap den lärde som är nöjd med sig själv äger? Och vad är det då egentligen för okunnighet den okunnige som inte är nöjd med sig själv uppvisar?

{33} Strålen från din inre syn vittnar för dig om Hans närhet till dig. Ögat i din inre syn vittnar för dig om ditt icke-vara gentemot Hans vara. Och sanningen hos din inre syn vittnar för dig om Hans vara, men varken om ditt eget vara eller om ditt icke-vara.

{34} Endast Gud var (i begynnelsen) och intet fanns tillsammans med Honom. Och Han är nu så som Han alltid har varit.

{35} Må riktningen i din strävan ej vara inställd på någon annan än Honom, ty Den Givmilde hinnes inte ifatt blott och bart av förhoppningar!

{36} Lägg inte fram ett behov, som Han är upphovsman till, inför någon annan än Honom. Ty hur skulle någon annan än Han kunna lyfta det Han pålägger någon? Och hur skulle den som inte kan lyfta ett behov från sin egen själ kunna vara den som lyfter det från någon annans?

{37} Om du inte har kunnat tänka en god tanke om Honom till följd av Hans egenskaper, så tänk åtminstone en god tanke om Honom på grund av Hans sätt att behandla dig. Har Han då tillvänjt dig till annat än gott, eller har Han berett dig annat än välgärningar?

{38} Det mest förunderliga man kan tänka sig är en som flyr det han ej kan skilja sig från men som söker det han ej kan äga någon varaktig del i. »Det är förvisso inte ögonen som är blinda utan hjärtana i deras bröst.» (Koranen 22:45)

{39} Gå inte från varelse till varelse, på det att du inte må bli lik åsnan vid kvarnhjulet som går runt: det den går till är det­samma som det den kommer ifrån. Gå istället från de skapade varelserna till deras Skapare: »[…] det slutliga målet är hos din Herre.» (Koranen 53:43) Betänk också Profetens ord {välsigne honom Gud} »Den vars flykt är mot Gud och Hans Profet är verkligen på flykt mot Gud och Hans Profet. Och den vars flykt är till Denna Världen för att vinna den eller till en kvinna för att äkta henne är verkligen på flykt mot det för vars skull han flydde.» (Hadīth) Så försök förstå Profetens ord {frid vare med honom} »Hans utvandring är verkligen till det han utvandrade till». Meditera över denna sak, om du äger förstånd. Frid vare med dig!

{40} Sällskapa inte med den, vars andliga tillstånd inte inspirerar dig och vars tal inte leder dig till Gud.

{41} Kanhända du handlar dåligt, men ditt sällskap som befinner sig i ett sämre tillstånd än du får dig att se det goda handlandet hos dig själv.

{42} Den gärning som föds ur ett åtråfyllt hjärta är aldrig stor, medan den gärning som föds ur ett avhållsamt hjärta aldrig är ringa.

{43} Gärningarnas skönhet är resultaten av de andliga tillståndens skönhet, och de andliga tillståndens skönhet beror på att de andliga stationer man beträtt visat sig vara sanna.

{44} Ge inte upp gudsihågkallandet på grund av att du inte är närvarande hos Gud under det. Ty din försumlighet med att ihågkalla Honom är värre än din försumlighet under ditt ihågkallande av Honom. Kanhända Han lyfter dig från ett gudsihågkallande med försumlighet till ett gudsihågkallande med vakenhet; och därifrån till ett gudsihågkallande med närvaro; och därifrån till ett gudsihågkallande med frånvaro från allt utom Den Ihågkallade. »Och detta vore inte svårt för Gud.» (Koranen 14:23)

{45} Tecknet på ett dött hjärta är att inte vara ledsen över de överenskommelser man försummat och att inte ångra de misstag man begått.

{46} Må försyndelsen inte växa till en arrogans hos dig som vänder dig bort från en positiv uppfattning om Gud den Allrahögste. Ty Han låter försyndelsen hos den som känner sin Herre framstå som liten bredvid Sin egen generositet.

{47} Ingen synd är liten när Han konfronterar dig med sin rättvisa, och ingen synd är stor när Hans nåd vänder sitt ansikte mot dig.

{48} Det finns ingen gärning mer hoppfull för hjärtat än en gärning vars omvittnande är dolt för dig och vars förekomst i dina ögon är föraktlig.

{49} Han låter den andliga inströmningen komma över dig för att du med hjälp av den skall kunna komma till Honom och för att Han skall kunna ta emot dig ur det ovidkommandes grepp och befria dig från de skapade tingens träldom. Han låter den andliga inströmningen komma över dig för att få dig att träda ut ur ditt existentiella fängelse och in i kontemplationens obegränsade vidder.

{50} Ljusstrålarna (från det gudomliga ljuset) är som riddjur för hjärtana och deras hemligheter.

{51} Ljuset är hjärtats armé liksom mörkret är själens armé. Om Gud vill göra sin tjänare segerrik bistår Han honom med ljusets arméer och skär av mörkrets förstärkningar samt allt ovidkommande från honom.

{52} Det tillkommer ljuset att blottlägga, insikten att döma och hjärtat att rycka framåt eller retirera.

{53} Gläd dig inte över din lydnad (mot Gud) som om den berodde på dig, utan gläd dig över den som en gåva från Gud. »Säg ›Genom Guds nåd och Hans barmhärtighet!‹ Må de glädja sig däröver; detta är bättre än det de hopsamlar.» (Koranen 10:59)

{54} Han avskär dem som färdas mot Honom och dem som har anlänt till Honom från att se sina gärningar och från att skåda sina andliga tillstånd. Beträffande dem som färdas mot Honom så är det på grund av att de i sina gärningar ej helt förverkligat uppriktigheten mot Gud. Och beträffande dem som anlänt till Honom så är det på grund av att Han fått dem att glömma sina andliga tillstånd genom att skåda Honom.

{55} Lumpenhetens grenar växer sig inte höga utom då snikenheten nästlar sig in bland dem.

{56} Intet styr dig så som din fantasi!

{57} Du är en fri man i förhållande till det du ger upp hoppet om men en slav till följd av det du hyser begär efter.

{58} Den som inte närmar sig Gud medelst välgärningarnas smekningar ledes fram till Honom iklädd beprövningarnas bojor.

{59} Den som inte visar tacksamhet mot Guds nådegåvor löper risk att gå miste om dem, medan den som är tacksam för dem därigenom knyter dem till sig med de band som är fästade vid dem.

{60} Hys fruktan, så att Hans ständigt goda handlande mot dig men ditt fortsatt dåliga handlande – Honom till trots – inte må leda dig bort steg för steg! »[…] Vi skall steg för steg leda dem bort utan att de vet det.» (Koranen 7:181)