Här kan man läsa mera. http://minoritet.prod3.imcms.net/1001

Sveriges Nationella minoriteter

Källa – Kultur. Stockholm.se

De nationella minoriteter och deras språk är:

- samer (samiska)
- sverigefinnar (finska)
- tornedalingar (meänkieli)
- romer (romani chib)
- judar (jiddisch)

———————————————————————————–

Samer

Samerna är en urbefolkning, som finns i de norra delarna av nuvarande Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön i Ryssland. Samekulturen växte fram ur den fångstkultur som etablerades efter den sista istiden. Ingen bestämd tidpunkt kan pekas ut då samerna först fick kontakt med skandinavernas förfäder men troligen samlevde de under tusentals år under ömsesidigt kulturellt utbyte. Under äldre tid försörjde sig samerna på jakt och fiske och flyttade mellan olika jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidens växlingar.

Senare började samerna hålla renhjordar som de följde mellan de olika årstidsbundna betesmarkerna. När jorden började odlas upp allt längre norrut i Skandinavien trängdes samerna undan för undan bort från de områden som de tidigare bebott. Rennäringen kom följaktligen efter hand att bedrivas allt längre upp mot fjälltrakterna dit jordbruksbebyggelsen inte hade nått.

Trots att samerna länge befunnit sig i minoritetsställning i Sverige har de lyckats bevara sin kultur och gruppidentitet. Samernas kultur skiljer sig tydligt från den svenska majoritetsbefolkningens kultur. Viktiga inslag i den samiska kulturen är det samiska språket, rennäringen, sameslöjden, den traditionella klädedräkten, jojken och matkulturen. Längre tillbaka i tiden hade samerna också egen religion. I det moderna samiska kulturlivet ingår också samisk teater, bildkonst och litteratur.

En viktig del i den samiska identiteten är det samiska språket. Samiskan är ett finsk-ugriskt språk som liksom andra språk förändrats under tidens gång. Det har aldrig funnits några absoluta gränser för de olika samiska språkvarieteter som finns i Sverige, nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska.

En annan central utgångspunkt för samernas identitet är deras ställning som ursprungsfolk. Detta bekräftades också av riksdagen år 1977 då det konstaterades att samerna är ett ursprungsfolk i Sverige och att de som sådant intar en särställning.

Den samiska befolkningen i Sverige uppgår till ungefär 15.000-20.000 personer. De bor i huvudsak i de traditionella bosättningsområdena från Idre i Dalarna till Kiruna kommun i Norrbotten. Cirka 2.500 av de samer som bor i detta område ägnar sig åt renskötsel. Många samer är numera också bosatta i kusttrakterna i norra och i mellersta Sverige samt i Stockholmsområdet.

I Sverige inrättades Sametinget år 1993 som folkvalt organ och statlig förvaltningsmyndighet med uppgift att bl.a. besluta om fördelningen av statens bidrag och medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer.

Texten på den här sidan är ett utdrag från regeringens proposition ”Nationella minoriteter”
(Prop. 1998/99:143).
Klicka här för att läsa hela propositionen »

Sametingets roll i det svenska folkstyret
I sametingsutredningen betänkande ”Sametingets roll i det svenska folkstyret” (SOU 2002:77) har man sett över Sametingets och samernas förhållande till staten, Sametingets organisation och frågor som berör valet till Sametinget.

———————————————————————-

Sverigefinnar

Finska språket har talats i Sverige under mycket lång tid. Under ca sexhundra år, fram till år 1809, var Sverige och Finland ett och samma rike. Under denna period förekom en livlig rörlighet bland befolkningen. Finsktalande medborgare fanns under kortare eller längre tid i den västra delen (nuvarande Sverige) där svenska dominerade.

Svensktalande medborgare fanns i den östra delen (nuvarande Finland) där finska dominerade. I källor från 1500-talet framgår att finska talades i Stockholm och i Mälardalen på den tiden. År 1533 bildades den första finska församlingen i Stockholm.

Även i andra delar av Sverige har finska talats i olika perioder. Under 1500-talets slut kom de s.k. skogsfinnarna från finska Savolax till Dalarna, Värmland, Medelpad, Hälsingland, Gästrikland och Ångermanland för att bedriva svedjebruk. Skogsfinnarna talade finska och de kan också sägas ha haft en särskild kultur kring svedjebruket. Finska språket försvann emellertid nästan helt ur bruk i finnmarken under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Däremot fortsatte finskan att talas i Stockholm tillsammans med regionen runt Mälardalen dit nyanlända medborgare från östra halvan av riket flyttade på grund av krig under 1720-talet och kring år 1808. Under tiden från sekelskiftet fram till andra världskriget återfanns även fortsättningsvis de flesta finsktalande i Stockholms stad och län samt i Norrbotten.

Sverigefinnarna skiljer sig från majoritetsbefolkningen i Sverige både genom sitt språk och sin kultur. De kulturella uttrycken synliggörs inom en rad olika områden. Det finns ett starkt intresse hos sverigefinnar att bevara sitt språk och sin kulturella särart i Sverige.

I dag lever ca 450.000 första och andra generationens sverigefinnar i Sverige (SCB 31.12.1994), varav omkring hälften använder finska. Majoriteten flyttade till Sverige efter andra världskriget. Kulmen på inflyttningen kom omkring år 1970 och sedan dess har inflyttningen minskat.

Sverigefinnarna har under lång tid varit en välorganiserad grupp i Sverige. Ett exempel är Stockholms Finnkår som bildades på 1830- talet. Ett annat är Stockholms finska förening som firade sitt 105-års jubileum i år. År 1957 bildades Sverigefinska Riksförbundet som i dag arbetar bl.a. för att verksamhet skall finnas på finska språket inom alla områden av intresse för sverigefinnarna.

—————————————————————————-

Tornedalingar

En finsktalande bosättning har funnits i området kring Torne älv troligen redan före medeltiden. När Sverige efter kriget mot Ryssland åren 1808–1809 fick avträda sin östra rikshalva till Ryssland skedde detta genom att en gräns drogs genom Tornedalen så att den västra delen av Tornedalen förblev svenskt område. Trots detta har tornedalingar på båda sidor om gränsen, som utgörs av Könkämä, Muonio och Torne älvar, bevarat både sitt språk och sitt kulturarv fram till i dag.

Tornedalingarna skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen i första hand genom sitt språk. Tornedalingarnas språk, som tidigare ofta benämnts tornedalsfinska, kallas numera meänkieli (vårt språk). Det som gett meänkieli dess särprägel är bl.a. att man inlemmat en rad svenska ord i ordförrådet. Tornedalingarna har även en egen matkultur, hantverk och byggnadsstil. Också den laestadianska väckelserörelsen som växte fram på 1800-talet har haft, och har än i dag, stor betydelse i Tornedalen.

I dag bor det ca 50.000 tornedalingar i framför allt Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt i delar av Kiruna och Gällivare kommuner. Därtill bor ungefär 16.000 relativt nyinflyttade standardfinsktalande personer i området. I mitten av 1900-talet skedde en kraftig utflyttning från Tornedalen inte bara till Malmfälten utan också till södra Norrbotten och övriga delar av landet. Denna flyttvåg, som nu mattats, har bl.a. lett till att Pajala kommun har halverat sin befolkning sedan 1950-talet.

Under de senaste åren har intresset för den egna särarten och identiteten vuxit bland tornedalingar. Ett uttryck för detta är bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset (STR-T) år 1981. År 1987 bildades Meän akateemi/Academia Tornedaliensis som har till uppgift att förvalta kulturarvet på Nordkalotten.

Vid Kangos Kultur- och ekologiskola i Pajala kommun har man tagit vara på intresset för meänkieli. Sedan år 1993 finns meänkieli som ett obligatoriskt undervisningsämne från årskurs 1 till 9. Samma år etablerades också en tornedalsk teater och under de senaste åren har alltmer litteratur på meänkieli börjat ges ut.

———————————————————————

Romer

Romer, roma (av rom, vilket betyder ”människa” på romani. Romerna är en av fem nationella minoriteterna i Sverige och romani chib är ett av de nationella minoritetsspråken.

Romerna delas in i fem olika grupper i Sverige.

• svenska romer som började invandra till Sverige vid slutet av 1800-talet

• finska romer som anlände till Sverige redan på 1500-talet och som senare förpassades till dåvarande östra delarna av det svenska riket som i dag är Finland

• utomnordiska romer som kom till Sverige från bl.a. Polen och andra länder i östra Europa först på 1960-talet och i början av 1970-talet

• de nyligen anlända romerna från f.d. Jugoslavien

• de resande som noterades i Stockholms stads tänkebok redan år 1512.

—————————————————————

Judar

Mot slutet av 1600-talet kom de första judarna till Sverige. År 1685 reglerades för första gången i svensk lag judarnas närvaro i landet. Först år 1775 kunde judar bosätta sig i Sverige utan att låta döpa sig. Samtidigt tilläts de bilda en judisk församling i Stockholm med rätt att anlägga begravningsplats, synagoga samt inkalla en rabbin.

Judar har en egen religion, judendomen, egen kultur, egna språk och egna traditioner som skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningens. Det språk som i första hand i dag binder samman judar i världen är hebreiska. Därutöver talas också jiddisch som haft en stark ställning bland judar från Central- och Östeuropa som finns spridda i olika delar av världen, inte minst i USA.

Jiddischkulturen blomstrade i Europa under tiden före andra världskriget, men försvagades kraftigt till följd av Förintelsen som drabbade en stor del av de jiddischtalande judarna i östra Europa och Ryssland. I Sverige har de som använt jiddisch i regel varit flerspråkiga och vid sidan av jiddisch och svenska också använt hebreiska.

Den judiska befolkningen i Sverige har i hög grad bevarat sin religion, sina traditioner och sina språk. Även judar som inte anser sig leva ortodoxt deltar exempelvis i shabatgudstjänster, firar judiska helgdagar och håller koscher dvs. respekterar judiska kostlagar.

De Judiska församlingarna i Sverige bildade år 1945 det Judiska Centralrådet i Sverige som har till uppgift att driva nationella frågor rörande det judiska livet i Sverige.

Förutom de religiösa uppgifterna ombesörjer församlingarna att medlemmarna har koschermat att tillgå. Församlingarna driver ofta omfattande social verksamhet som äldreomsorg och begravningstjänster samt stöd till judiska flyktingar.

I Stockholm finns även en permanent judisk teater, ett judiskt museum och ett judiskt bibliotek. Utöver detta finns ett stort antal tidskrifter, t.ex. Judisk Krönika – en kulturtidskrift som har getts ut sedan år 1932. Det publiceras även böcker och årligen arrangeras en judisk filmfestival.

—————————————————————–
—————————————————————–

Sveriges minoritetspolitik
Källa – Kultur.Stockholm

En samlad svensk minoritetspolitik
Grunden för minoritetspolitiken finns i regeringens proposition 1998/99:143 Nationella minoriteter i Sverige. Förslagen i propositionen antogs av riksdagen i december 1999 (bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). Regeringen har därefter ratificerat Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

”En sammanfattning av regeringens minoritetspolitik”
Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Sveriges nationella minoriteter är
- samer
- sverigefinnar
- tornedalingar
- romer
- judar

Minoritetsspråken är
- samiska
- finska
- meänkieli
- romani chib
- jiddisch

Nationella minoriteter
Regeringens och riksdagens minoritetspolitiska beslut innebär att fem grupper erkänns som nationella minoriteter i Sverige. Det gäller samer, som också är en urbefolkning, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar. Samtliga dessa grupper har funnits i Sverige under mycket lång tid.

Minoritetsspråk
En viktig del i minoritetspolitiken är att ge stöd till minoritetsspråken så att de hålls levande. De språk som erkänns som minoritetsspråk i Sverige är samiska (alla former av samiska), finska, meänkieli (tornedalsfinska), romani chib (alla former av romani chib) och jiddisch. Tre av de nationella minoritetsspråken, samiska, finska och meänkieli, har historiskt en stark geografisk tillhörighet, vilket innebär att dessa språk omfattas av särskilda regionala åtgärder.

En angelägenhet i hela landet
För att målet för minoritetspolitiken ska kunna förverkligas krävs att samtliga nationella minoriteters behov och intressen beaktas i alla delar av landet och på alla nivåer i samhällsförvaltningen. Det gäller såväl statliga myndigheter som kommuner och landsting.
Områden som berörs särskilt
De områden som särskilt berörs av den nationella minoritetspolitiken är följande:
• Utbildning
• Kulturverksamhet
• Äldreomsorg
• Inflytande för de nationella minoriteterna

*********************************************************
*********************************************************

Särskilda info om alla dom 5 nationella minoriteterna.

———————————————————————
———————————————————————-

Romer

DEN ROMSKA HISTORIEN
Källa – RUFS

Romerna kommer enligt forskare ursprungligen från Indien. Från Indien utvandrade romerna i början av 700-talet. Ingen vet riktigt varför romerna började sin utvandring. Det kan ha varit pga. krig, svält, regimskifte eller något annat som påverkade romerna så mycket att man började att utvandra genom Asien och till Europa. Denna uppfattning är dock framtagen av icke-romska forskare, gadjé* och alltså inte av romerna själva. Romernas egen uppfattning om ursprungslandet är gamla Persien eller Egypten. Många delar den uppfattningen med romerna. På engelska kallas ju romerna för gipsies som är snarlikt med ordet egyptians som betyder egyptier.

(*Alla som inte är romer kallar romerna för gadjé, alltså en icke-rom.)

Det sägs att romer har funnits i Egypten sedan år 200 f. Kr. där de arbetade som slavar åt faraonerna. Romerna var och är fortfarande väldigt duktiga på traditionella hantverksarbeten. Under faraonernas tid fick romerna tillverka soldaternas sköldar, svärd och knivar. Som slavarbeten fick romerna bland annat ro dom stora krigsskeppen.

Romerna var nomader redan under den tiden. Dom förflyttade sig över stora områden i världen. Romerna levde i tält som dom flesta gjorde på den tiden. Det sägs att romerna var som nutidens cirkusmänniskor, dom arbetade som svärd och eldslukare. Dessutom arbetade man med spådom av faraonernas kvinnor. Samtidigt som det fanns rädslor fanns där även en nyfikenhet inför spådomens krafter. Dom som inte var så lyckligt lottade inom det romska folket, fick stjäla för att försörja sin familj. Straffet för att stjäla var att man högg av den ena handen.

Andra yrken som var tidstypiska och traditionella för romerna var hästhandel, cirkus och tivoliverksamhet, förtenning, förgyllning, guld och silversmide samt musik. De flesta romerna är än idag väldigt talangfulla och det är inte ofta man ser ett romskt barn som inte kan sjunga, dansa eller spela på något musikinstrument. Musiken finns med genom hela livet och flyter i romernas blod.

Romerna anländer till Europa år 1312 och då landsteg de på den grekiska ön Kreta. Grekerna döper den märkliga folkgruppen till ”atsinganos”, vilket betydde de främmande eller den svarta främlingen. Benämningen ”atsinganos” förföljde romernas vandring över Europa och ändrades från land till land. ”Atsinganos”, ”tsingari”, ”gitanos”, ”gitan”, ”zigeuner”, ”zigöjner”, ”zigenare”, ”gipsy”, ”tzigan” m.fl.

Romerna själva kallar sig för rom (uttalas rrom) vilket betyder människa.

Här följer några viktiga årtal för romernas ankomst till olika europeiska länder:

Årtal – 1426 i Spanien

Årtal – 1430 i England

Årtal – 1453 i Frankrike

Årtal – 1500 i Ryssland

Årtal – 1509 i Polen

År 1512 hamnar romerna i Sverige. Genom Ryssland lyckas romerna ta sig igenom Finland och till Sverige. Sverige blir inte alls glada över dessa märkliga människor i deras konstiga färggranna kläder. Dessutom talar de ett språk som inte liknar något annat man hört tidigare. Många av romerna som anländer deporteras direkt tillbaka till Ryssland, vissa fastnar i Finland och andra tvingas leva en tid i Ryssland. Efter en kort tid bestämmer sig romerna för ett nytt försök. Denna gång skall inte någon lyckas deportera romerna. Detta är början till romernas historia i Sverige. En historia full av förföljelse, fördomar, misstänksamhet, utanförskap och lidande. Sverige och det svenska folket inledde en aggressiv strategi för att romerna självmant skulle lämna landet Sverige och aldrig mer återvända.

År 1560 var Gustav Wasa kung över Sverige. Han var mycket grym mot romerna som levde i Sverige under denna tiden. En annan kung som behandlade romerna illa var Johan den 3:e. Han tvingade romerna samt deras barn att arbeta som slavar i gruvorna. Många av dem dog av det hårda arbetet. Drottning Kristina gav order om att alla romer skulle avrättas eller bli hängda. Deras kvinnor och barn skulle utvisas ifrån Sverige, därefter blev de mördade av drottning Kristinas soldater.

År 1637 kom det en ny lag till Sverige. Alla romer kunde bli avrättade utan någon rätt till rättegång. Denna lag gällde en bra bit in på 1800-talet.

År 1914 förbjöds romer att komma in i Sverige. Den lagen upphörde 1954.

År 1939-1945 ( andra världskriget ) mördades omkring 1 miljon romer i koncentrationsläger av nazister runtom i Europa. Många romer mördades även ute i skogarna av vanliga människor som såg sitt tillfälle att bli av med romerna under nazitiden. Nazisterna tillfångatog många romska barn och utförda grymma experiment på dem. De romer som överlevde nazisternas förföljelse var många gånger de romer som underhöll nazisterna med romsk musik. Romerna har tyvärr inte uppmärksammats på samma sätt som t.ex. judarna och deras öde i Förintelsen. Den tyska staten erkände inte förrän i början på 1980-talet att även romer föll offer för Förintelsen och nazisternas ideologi.

Romerna fick inte bo kvar mer än tre dagar på samma plats, annars kom dåtidens polis och körde iväg eller fängslade romerna. Romerna tvingades alltså till ett ständigt kringresande liv i utanförskap och utan någon som helst sympati från samhället. Romerna fick varken döpas, vigas eller begravas i den svenska kyrkan vilket ledde till att romerna själva fick utse människor ur den egna gruppen med uppdrag att döpa, viga och begrava romer. Romerna hade heller ingen rätt till sjukvård vilket ledde till att många romska nyfödda barn dog av kylan eller sjukdomar som de fick av det kringresande livet. Många äldre romer lever idag fortfarande med kroniska sjukdomar som är ett direkt resultat av det liv de har fått leva i Sverige. Genom att inte tillåta att romer fick stanna kvar mer än tre dagar på samma plats kunde de heller ej mantalsskrivas, dagens folkbokföring. ”Är man inte mantalsskriven så kan man heller inte få en fast bostad eller gå i skola” sa den svenska lagen. Det i sin tur ledde till att varken romska barn eller vuxna kunde läsa eller skriva. De var sk. analfabeter.

Nu tror du som läser att detta var säkert för 300 år sedan. Då tror du fel. Rätt till skolgång för romer och rätten till en fast bostad fick romerna först 1959. Alltså efter 447 år!

1959 tyckte romerna i Sverige att det var nog med statens tyranni. Romer från hela Sverige med krav på att deras barn skulle få gå i skolan som alla andra svenska barn. De var ju trots allt svenska medborgare! De ställde även krav på att romerna skulle få fasta bostäder och inte tvingas leva det kringresande livet utan slut längre. Sveriges regering var väldigt motvillig till romernas enkla krav. Efter att inhemsk och utländsk mediebevakning uppmärksammat romernas situation i Sverige gav regeringen motvilligt efter för romernas krav. Landet som hade ett rykte om sig som en fördomsfri och demokratisk stat och fördömde diskrimineringarna mot de svarta i t.ex. USA blev plötsligt ställd i rampljuset. En ny lag tillkom som gav alla romer rätt till skolgång och fasta bostäder. Men det skulle ta hela 4 år för det svenska samhället att acceptera den nya lagen. Många skolor och rektorer nekade romska barn att börja i deras skola trots den nya lagen och många hyresvärdar ville inte ha ”zigenare” som hyresgäster.

Gruppindelning
Romerna är ett folkslag men tillhör stammar. Största stammarna i världen är Khelderasa, Lovari samt Sinti. Under dessa finns hundratals understammar med hundratals olika dialekter. Varje stam hade specifika försörjningssätt vilket avgjorde vilken stam man tillhörde. Khelderasa var de romer som arbetade med metaller såsom koppar, tenn, guld, silver, förädlade och förtennde. Khelderasa utmärkte sig även genom att deras kvinnor spådde folk i händer och kort. Lovari försörjde sig huvudsakligen genom handel och främst genom hästhandel. Sinti var duktiga musiker, cirkusartister och försörjde sig huvudsakligen genom att underhålla folk. Dock var romerna oavsett stamtillhörighet tvungna att försörja sig på bästa möjliga sätt för att kunna överleva. Fanns det inga hästar att sälja så fick man sälja något annat. Fanns det inga metallarbeten för tillfället så fick man spå istället osv.

Bostad, förr och nu
Förr i tiden levde alla romer i tält av olika modeller, enkla av indiantyp, större likt dagens festtält. Under 1900-talet flyttade de flesta romerna in i husvagnar. I tälten eldade man i gamla oljefat för att hålla värmen och oljefaten användes även som en spis då locket blev väldigt varmt och kunde användas som dagens spisplattor. I husvagnarna eldade man med ved i egentillverkade eldkaminer. Man var fortfarande tvungen att flytta från plats till plats ända fram till 1959 då de flesta romerna i Sverige började få tillgång till riktiga moderna lägenheter. I tälten och husvagnarna var man många som delade platsen, föräldrar, barn, farföräldrar, svärdöttrar och svärsöner, allt efter mån av plats. När romerna flyttade in i de moderna lägenheterna delades även familjerna upp allt efter mån av lägenheter. De en gång så stora familjerna splittrades och fick nu bo mer enskilt och kanske inte ens i samma stad. Idag bor de flesta romerna i moderna lägenheter, vissa bor i egna hus. Men inga romer är idag tvungna att resa från plats till plats längre. Idag reser romerna på sommaren och av egen fri vilja, på semester t.ex. En rolig grej när romerna är på semester och t.ex. campar så är det inte sällan att romerna har stora och fina husvagnar med all tänkbar komfort medan andra icke-romer ligger i sina små tält och har ett litet gasolkök med en liten gryta puttrande på. Vem är rom idag?

DEN ROMSKA KULTUREN OCH TRADITIONER

Den romska kulturen är starkt bevarad än idag. Trots alla försök av majoritetsbefolkningen (gadjé) att hindra den romska kulturen i alla de länder som romerna finns i har den romska kulturen överlevt.

Romerna har i den romska kulturen en gemenskap som binder samman romerna vartän man kommer ifrån, vilken klan man än tillhör så är kulturen den röda tråden i varje roms liv.

Renligheten
Renligheten är en av den viktigaste faktorn och drivaxeln i den romska kulturen. Även när man levde i tält och reste från plats till plats var romerna extremt renliga av sig. Om en rom tappade en sked eller kniv på marken så slängde man den. Man tvättade aldrig manliga kläder med damkläder eller handdukar med underkläder. Att klassas som oren ”marime” är det strängaste straffet som en rom kan påläggas. En oren rom är utesluten från det romska samhället. Ingen annan rom än hans eller hennes närmaste familj får vara tillsammans med honom eller henne. En nyförlöst kvinna ansågs som oren i sex veckor och fick då leva tillsammans med sin man och sitt nyfödda barn längre bort från det läger hon tillhörde. Efter att de sex veckorna gått var hon välkommen igen. Denna uteslutning kan verka absurd, men om man tänker efter så är ett nyfött barn som mest sårbart under de första sex veckorna och att ingen annan än fadern och modern är i kontakt med den nyfödde kan förebygga olika infektioner och sjukdomar. Renligheten var även viktig i bostaden om det så var ett tält eller en vagn man bodde i. Det skulle alltid vara rent och städat, ingen smutsig disk eller en smutsig entré. De stora dunbolstrarna skulle vädras varje dag och hängas ute på tork i solen. Detta var även ett sätt för romerna att visa hur bra ställt man hade det inför andra romer. Ju större och ju fler dunbolstrar desto rikare rom.

Äktenskap 
Ett traditionellt romskt äktenskap inleds med att pojkens far frågar om den unga flickans hand. Detta sker vid en ceremoni som kallas ”tomnimos”. Ett stort följe, inte alltför sällan ett par hundra romer ställer upp bakom pojkens far och går hem till den blivande brudens familj där man med mat, dryck, glädje och sång frågar om flickans hand. Dessförinnan har föräldrarna kommit överens om ”tomnimos” och de båda blivande paret har tillfrågats om giftermålet. Efter att pappan har sagt JA (vilket kan ta upp till flera timmar och även dagar) smyckas den blivande bruden med en stor medaljong av guld, guldörhängen samt en guldring som tydligt markerar att hon är nu förlovad och ej längre tillgänglig för andra män. Hur länge man är förlovad kan variera från en vecka till ett år. Efter förlovningen följer ett stort bröllop som traditionellt skall vara i tre dagar där den första dagen är till parets ära, andra dagen är till flickans ära (om hon uppvisat sin oskuld). Det är för de flesta romerna väldigt viktigt att en brud är oskuld på sin bröllopsnatt. Den tredje dagen är till gästernas ära. Förr i tiden så skar man ett litet snitt i brudparets handflator och knöt ihop deras händer med en duk så att deras blod skulle förevigas. Idag sker detta väldigt sällan. Däremot har romerna inga vigselringar. En diklo, huvudduk bärs av en gift kvinna för att visa andra män att hon är gift. Diklo bärs livet ut, även om mannen dör eller om kvinnan skiljer sig. Det förekommer dock olika syn på diklo i de olika romska grupperna. Det händer även att ett ungt par blir förälskade men föräldrarna tillåter inte att de ska gifta sig. Då finns möjligheten för de unga förälskade att rymma.

Högtider
Romerna firar olika högtider beroende på vilken religion man är bunden till samt vilket land eller världsdel man kommer ifrån. Många jugoslaviska romer firar t.ex. Djurdjev-dagen medan många svenska romer firar Midsommar. De flesta romerna firar Jul och Nyår, Påsk och Pingst som de flesta i Sverige. Då är man många romska familjer som samlas för att fira tillsammans och man äter speciella måltider såsom t.ex. kåldolmar, helstekta lamm och smågrisar. Många förbereder maten hela natten innan och det i sig blir som en liten förfest.

Mat
Romerna har alltid varit väldigt glada för mat och maten är idag fortfarande en av den viktigaste punkten i den romska kulturen. Maten samlar alla kring bordet, maten finns med i alla sammanhang om det så är ett bröllop eller en begravning, ett spontant hembesök eller bara för att man är hungrig. Romerna har alltid varit väldigt uppfinningsrika vad gäller mat. Eftersom romerna i lång tid levde utanför majoritetsbefolkningens samhällen så var man tvungen att tillaga mat efter de ingredienser som fanns tillhands. I skogarna fanns det mycket grönsaker och olika djur som kombinerat kunde bli en sagolik smakupplevelse. De populäraste rätterna var olika grytor tillagade med hönor eller kyckling. Fanns det annat kött som gris eller nöt så använde man det. Romerna var även då och fortfarande än idag väldigt noga och kräsna vad gäller maten. Idag äter de flesta romska barn samma mat som andra barn i skolor och den romska maten serveras i hemmet och vid fester. En av de mer kända är sarmi. kåldolmar, färs i rullade kålblad, kokta i tomatsås. Saviako är en väldigt söt kaka som man äter som dessert till kaffe eller thé. De flesta romerna äter väldigt fet och stark mat vilket även påverkar hälsan. Tyvärr är många romer överviktiga idag. Men förr i tiden sågs överviktighet som ett tecken på rikedom. Smala människor däremot visade tecken på fattigdom.

Sagor och berättelser
Romerna har alltid varit duktiga sagoberättare och vid varje lägereld berättade de äldre en saga för barnen och även för de vuxna. Sagorna var oftast hämtade ur verkligheten och berättade om förföljelsen och vandringen, om faror och olika skatter romerna stött på under sin vandring. Man skrev aldrig ner sagorna utan de berättades muntligen och varje berättare lade till av sin egen livserfarenhet. Först nu efter nästan 500-års vandring i Sverige har romerna börjat att skriva ner sina berättelser och sagor. Idag finns det ett stort urval av romska böcker med sagor för barn och vuxna på såväl romanés som svenska och kan finnas på det lokala biblioteket.

Sjukdom och begravning
När en rom ligger sjuk eller på sin dödsbädd är han eller hon sällan ensam. Av respekt för den sjuke och dennes familj vakar ett hundratal romer alltid en sjuk man eller kvinnas öde. Romerna vakar antingen på sjukhuset eller i den sjukes hem. Om den sjuke avlider väntar en tredagars vaka där ännu fler romer tillkommer för visa sin respekt för den avlidne. Under tredagarsvakan äter och dricker romerna i den dödes ära.

Kris, en romsk rättegång
Om en rom, lurar, bedrar, sprider falska rykten, är otrogen eller på annat sätt gör sig skyldig till en annan rom kan denne tillkalla en romsk rättegång, en kris. En kris består av samma upplägg som i en vanlig svensk rättegång, skillnaden är att man inte utdömer fängelsestraff utan böter i form av pengar eller orenhet, marimé. Se avsnitt Renligheten.

Romanés, romernas eget språk
Romerna har ett eget språk som kallas romanés, det kallas även för romani chib. Språket är uppbyggt av låneord från hela världen och bl.a. har även det svenska språket använts för att bygga upp det romska språket. Ord som jycke och lovor heter på romanés žukel och love och betyder som på svenskan hund och pengar. Det talas flera olika varieteter av romanés och de flesta romerna i världen förstår varandra. Alla romer talar dock inte romanés. Många romer har förbjudits att tala romanés i olika länder och på så sätt har språket efter flera generationer glömts bort.

Egen flagga och nationaldag
Romerna har sedan 1971 en egen flagga och en egen nationaldag med tillhörande nationalsång. Flaggan tillkom under den första romska världskonferensen som hålls i London 1971. Det var då som FN, Förenta Nationerna erkände romerna som internationell minoritetsgrupp. Dagen som konferensen genomfördes var den 8 april och romerna tog denna dag som sin egen nationaldag. Flaggan är grön och blå med ett rött vagnshjul i mitten. Färgerna och hjulet symboliserar jorden, himlen och vandringen. Nationalsången ”Gelem, gelem”, betyder ”jag har vandrat långa vägar” sjungs av samtliga romska grupper i hela världen på olika dialekter.

Musiken, sången och dansen
Man brukar säga att det finns ingen rom i världen som inte kan antingen sjunga, dansa eller spela eller så gör han eller hon alla tre! Musiken finns med i vardagen, sången finns med vid glädje och sorg och dansen är en förutsättning för att en fest ska vara en fest. Och inte en konferens! Musiken har och är fortfarande en av romernas absolut starkaste kännetecken, inga gadjé har hittills sagt att de aldrig hört romsk musik. I Östeuropa flödar den romska musiken i varje restaurang, cabaret, konsertsal och nattklubb. Många är de tonsättare och musiker som influerats av den romska musiken och tagit till sig den. Kändast är kanske Monti:s chardaz som av många upplevs som ett kännetecken för ungersk folkmusik, men som i verkligheten är romsk musik. Flamencon är ett annat exempel som visar på hur den romska musiken och dansen kan påverka en hel nation. Romerna har musiken, sången och dansen ständigt närvarande och är väldigt måna om att föra den vidare till sina framtida generationer.

Sverige har sedan 1999 erkänt romerna som en nationell minoritetsgrupp tillsammans med samerna, judarna, tornedalingar samt sverigefinnar. Även språket romanés eller romani chib är ett nationellt minoritetsspråk. Detta betyder att Sverige nu får ett större ansvar att stödja romerna i deras bevarande av den romska kulturen samt främja det romska språket. Den svenska staten förpliktar sig även att ge det romska språket större utrymme i media såsom radio och TV. Romerna har idag på egna initiativ grundat två romska kulturcentra, en romsk tidning samt två romska radioprogram. I Sverige lever ungefär 25 000 romer vilket är mycket i sig men jämfört med andra länder i Europa är romerna i Sverige en väldigt liten minoritetsgrupp.

I Europa lever ungefär 10 – 15 miljoner romer. Flest romer finns i Rumänien och Bulgarien, där lever 2 – 3 miljoner romer. De flesta romerna i Europa lever fortfarande under väldigt dåliga förhållanden och de flesta är inte folkbokförda. Därför kan ingen exakt nämna antalet romer.

Romer finns även i Nord och Sydamerika, Asien, Afrika och Australien.

Dagsläget
Idag kan man tro att romerna lever ett liv i frid och fröjd men detta är långt ifrån sanningen. I flera av världens länder lever romerna ett liv i misär och ofta utanför majoritetsbefolkningens civiliserade samhälle. Romerna tvingas leva långt utanför byar och städer och ofta utan tillgång till vatten och el. I vissa länder som t.ex. Sverige lever romerna ett mer behagligt liv, dock ej utan diskriminering och fördomar. I Sverige fortlever fortfarande fördomar mot romer vilket leder till att majoritetsbefolkningen ofta diskriminerar romerna. På såväl arbetsmarknaden som bostadsmarknaden diskrimineras romerna och tvingas till att bo i sk. ghettoområden eller tvingas leva på försörjningsbidrag då ingen arbetsgivare vill anställa en rom. Tyvärr är det även många butiksägare och andra inom näringslivet som vill hålla romerna borta från sina affärer och bensinstationer. Fastän det idag är förbjudet att diskriminera människor så sker det dagligen att romer diskrimineras i Sverige och i resten av världen.

Romska kulturcentra
För att öka allmänhetens kunskap till romer och den romska kulturen och på så sätt förebygga diskriminering har romerna på olika håll i Sverige startat romska kulturcentra. I dessa kulturcentra finns det möjligheter för allmänheten att ta del av romska kläder, hantverk, smycken, fotografier och mycket annat för att lära sig mer om romerna och förstå romernas situation. Det första kulturcentrat öppnades 2003 i Malmö, tätt följt efter ett andra i Stockholm och ett tredje är på gång i Göteborg. I samband med att romska kulturcentra har öppnats har även allmänheten fått upp ögonen för romsk kultur och fler vill ta del av den romska kulturen. Ute i Europa har romska kulturcentra funnits i många år innan de fanns i Sverige och bl.a. i Ungern och forna Jugoslavien finns det även romska TV och radiokanaler samt tidningar.

En annan sida om romers historia.

Källa – IMF-Romer

* Skriven av Richard Kaldaras

Det sägs att romer har funnits i Egypten sedan 200 f.Kr. där de arbetade som slavar åt faraonerna. Romerna var mycket och är fortfarande bra på traditionell hantverksarbeten. Under Faraotid fick romerna göra soldaternas sköldar, svärd och knivar.Som slavarbeten fick romerna bland annat ro dom stora krigsskeppen.

Romerna var nomader redan under den tiden. Dom förflyttade sig med oxkärra över stora områden i Världen. Romerna levde i tält som dom flesta gjorde på den tiden. Det sägs att romerna var som nutidens cirkusmänniskor, dom arbetade som svärldsluckare samt eldslukare. Dessutom arbetade man med spådom av faraonernas kvinnor. Samtidigt som det fanns rädslor fanns där även en nyfikenhet inför spådomen krafter. Dom som inte var så lyckligt lottade inom det romska folket, fick stjäla för att försörja sin familj. Straffet för att stjäla var att man högg av den ena handen.

Det finns idag ca 35 000 romer i Sverige. Deras förfäder, det vill säga deras gamla farfars föräldrar har fört gamla traditioner vidare till 2000-talets romer. Romerna levde ett hårt liv under deras folkvandring, dom rörde sig genom Asien till Europa och under 1400-talet tog dom sig till Sveriges avlånga land.

I Asien under 700-talet hittades en grupp av romer i staden Male som ligger i Indien. Året 710 i staden Pani fortsatte sedan folkvandringen runt om i Europa.Här kommer följande platser där romerna vandrat igenom från 700-talet och framåt.
* Årtal – 720 i Kolunba
* Årtal – 730 i Panim Gua
* Årtal – 735 i Bombay
* Årtal – 780 i Karifi
* Årtal – 786 i Ahmada Bad
* Årtal – 800 i Bisons
* Årtal – 1000 i Balkan
* Årtal – 1312 Forskarna påstod att dom första europeiska romerna hittades på ön Kreta (Grekland).Många forskare tror att romerna härstammade från Indien. Romer kallade sig för ”Dom” på 1300 talet, det betyder människa på indiska.Romerna bytte bokstaven d som stod för ”Dom” till bokstaven r som står för ”Rom” som betyder människa eller romsk herre på romanes. Om man hade sagt människa hade det varit ordet ” Manosch ” som betyder människa på romska språket.

Viktiga Årtal

* Årtal – 1346 i Korfu
* Årtal – 1396 i Napilia
* Årtal – 1426 i Spanien
* Årtal – 1430 i England
* Årtal – 1453 Frankrike , där romer blev utvisade ur landet under tortyr samt med rasistiska ord.
* Årtal – 1500 i Ryssland
* Årtal – 1509 i Polen
* Årtal – 1512 i Sverige
* Årtal – 1560 Kung Gustav Wasa var mycket grym mot romerna som fanns i Sverige under denna tiden. En annan kung som behandlade romerna illa var Johan den 3:e, han tvingade romerna att arbeta som slavar i gruvorna och många av dem dog samt barn till yngre romer fick också fick slavarbeta i gruvorna med sina fädrar eller syskon under 1500-talet.Drottning Kristina av Sverige gav order om att alla romer, under 1500-talet skulle avrättas eller bli hängda. Deras kvinnor och barn skulle utvisas ifrån Sverige, därefter blev de mördade av drottning Kristinas soldater.
* Årtal – 1637 kom det en ny lag till Sverige. Alla romer ända fram till 1800-talet, kunde bli avrättade utan någon rätt till rättegång.
* Årtal – 1914 förbjöds romer att komma in i Sverige.Den lagen upphörde 1954.
* Årtal – 1939-1945 ( andra världskriget ) mördades omkring 1 miljon romer i koncentrastionsläger av nazister runt om i Europa. Romerna spelade vacker musik för nazisterna under deras parader för att kunna överleva nazisttiden.
* Årtal – 1970 Förbjöd man i Sverige rasdiskriminering för de romer som bodde i Sverige ,men jag själv som är rom upplever fortfarande att vi diskrimineras även under år 2001.
* Årtal – 1980 Romerna började ta egna initiativ för att kunna leva i ett svenskt samhälle. Där möttes svenskar och romer för första gången utan större problem. ” Det vill säga ett liv med mindre fördomar ”
* Årtal – 1990 Romerna började jobba i svenska samhället som skollärare , musiklärare , hemspråkslärare osv.
* Årtal – 1999 Romerna blir ett minoritetsfolk i Sverige samt blir kallad för Romer istället för Zigenare. Samt kommer det romska språket romanes räknas som ett av Sveriges minoritetsspråk.
* Årtal – 2000 Romerna bygger romska skolor runt om i landet Sverige samt romska museum och bibliotek.

Många människor i det svenska samhället ser fortfarande romer som en ociviliserad folkgrupp. Det finns faktiskt några romer som är skolade och har en bra utbildning, men i det svenska samhället finns det många okunniga människor som ser ner på den romska folkgruppen. Här behövs det fortfarande byggas broar mellan dom olika kulturena. Förståelse och respekt bör stå i det främsta ledet och för att en förändring ska kunna ske bör vi börja med att se hur vi agerar och reagerar på det som är olikt och spännande.

Övriga fakta om Romer

* Talet – 1965 Romerna fick rätt till att studera i grundskola samt att romerna fick lov att bo i lägenhet.
* Talet – 1991 Romerna ifrån Bosnien och Serbien kom som flyktingar till Sverige, många bosatt sig i Sverige, många åkte tillbaka under 1996. Nyligen fick jag veta att det finns en romsk nationell dag som firas den 8 April. Vi har en romsk flagga som är mycket lik den indiska flaggan den har funnits i över 30 år, detta var är en nyhet även för mig.
* 1999 blev romanes i Sverige ett minoritetsspråk. Det romska språket delas upp i fyra olika dialekter, följande indelningar är Khelderasa, Lovara, Sinti och Arlie.

Auschwitz – Birkenau

Under andra världskriget byggdes olika koncentrationsläger åt olika politiska fångar. Av alla de olika koncentrationslägren fanns bland annat Auschwitz I (Stamlager) , Auschwitz II som även hette Birkenau samt Auschwitz III som fanns i staden Monowitz, alla belägen i södra Polen. Bland de tyska soldaterna fanns tyska läkare för att göra experiment på fångarna som fanns i koncentrationslägren.

Transport av fångarna skedde via tåg till koncentrationslägren, där de platserades i olika baracker. Zigenare för sig, judarna för sig själv o.s.v. Varje dag anlände mellan 3000 till 3500 människor av olika slag Judar, zigenare , Jehovas vittne o.s.v. Ungefär en tiondel av fångarna som transporteras togs ut till arbete, de övriga gasades ihjäl. Många av zigenarna tvingade arbeta som en ” tysk soldat ” åt sitt folk genom att tolka vad soldaterna sa (till dom som inte förstod) samt översätta vad zigenarna ville ha sagt till soldaterna.

Den sista gasningen ägde rum i november 1944. Innan den sovjetiska Röda armen intog Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 hade SS först monterat ner och därefter sprängt vad som fanns kvar av gaskammarna.

Förutom ungefär en miljon judar från hela Europa mördades 75000 polacker , 15000 sovjetiska fångar , 21000 zigenare Och 15000 fångar av andra nationaliteter i Auschwitz. Sammanlagt dog omkring 1.1 miljon fångar i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.

Dagens Romer

I Rumänien bor för nyvarande flest romer, ca 10 miljoner. Där behandlas romer väldigt illa av ursprungsbefolkningen t.ex släpps dom inte in i affärer, dom bor i smutsiga rivningskåkar, utan vatten och el. Naturligtvis finns det undantag där man har lyckast med att etablerat sig med arbeten och olika gymnasieutbildning. I en stad i Tjeckien har den Tjeckiska regeringen på folkets begäran byggt en 2 meters mur av betongblock runt den stadsdel där romer bor, allt detta för att romer och tjeckier skall hållas avskilda. I Tjeckien har romer väldigt stora problem, dom så kallade nynazisterna (Skin Heads), t.ex vid ett tillfälle så brände Skin headsen ner en hel lägenhet där romersk familj bor, 3 barn dog. Skin Headsen blev frikända på ” brist ” av bevis. Muren revs ner för omkring ett år sedan (2000).

Bröllop

Traditionen för romska bröllop börjar först med där pojkens föräldrar går till flickans föräldrar med mat, dryck och musik för att begära flickans hand. Om pojken och flickan tycker om varandra och om flickans föräldrar accepterar den blivande maken till flickan, då blir man förlovad och lägger en halssmycken i flickans hals. Därefter bestämmer man sig för ett bröllopsdatum. Det här kallas på romanes ” Mangamos ” Veckan innan bröllopet är det alltid jäktigt.

Allt måste inhandlas så som mat, dryck, sprit, blommor, tårtor, musik skall arrangeras, kläder åt pojken och flickan måste inhandlas samt att man skall inbjuda gästerna muntligen eller via telefon.

Bröllopet pågår under hela dagen, många romer bruka ha bröllop upp till i 2 dagar. Vissa familjer samlar in pengar från gästerna som därefter lämnas till brudparet samt att dom ger vanliga presenter. Det kallas för ” Daro ” på romanes. Det förekommer också blandäktenskap där romer blandar sig med icke romer. Detta var helt otänkbart för våra föräldrar, men idag går det bra att göra så.

Livslång kamp för romernas sak
Källa – Minoritet

I september 1999 kommer ett handskrivet brev från Sveriges utrikesminister.
- Vad kan vi göra för att förbättra romernas situation i Sverige och Europa? undrar Anna Lindh.
Frågan ställs till RosaTaikon, bosatt i den lilla byn Flor, åtta kilometer från Ytterhogdal i Härjedalens kommun i Jämtlands län.
Och Rosa är inte sen att svara.
- Man dödar romer, bränner deras hus, jagar bort dem från byarna där de bor, skriver hon i sitt svar.

Brevväxlingen och mötet med Anna Lindh säger något väsentligt om Rosa Taikons ställning som legendarisk förkämpe för romernas rättigheter. I decennier har hon stridit för sitt folk. Det är det engagemanget som Anna Lindh erinrar sig. Trettio år tidigare hade hon hört Rosa Taikon föreläsa på sin skola, där Anna Lindh var ordförande i elevrådet.
- Du gjorde ett starkt intryck på mig, skriver Anna Lindh i sitt brev trettio år senare.

I september 1999 än Anna Lindh nubliven utrikesminister och EU står inför utvidgningen till ett antal öststater: Tjeckien, Polen, Bulgarien, Rumänien…
Romernas situation finns plötsligt på EU:s dagordning och regeringen behöver råd.
Då skriver Anna Lindh till Rosa i Ytterhogdal.

Det hon minns är antagligen Rosa Taikons glöd, engagemang och medkänsla. Och den har inte avtagit med åren. En vacker vinterdag år 2010 träffar vi henne i den gamla skolan i Flor, där hon har sin vackra bostad och riksbekanta silversmedja. Det har varit en lång resa från barndomens lägerliv till dagens ombonade tillvaro. Men Rosa minns 1940-, 50- och 60-talen.
- Då bodde alla svenska romer i lägergetton.

Tillsammans med sin syster Katarina Taikon och med stöd av bland andra vänsterpolitikern John Takman och ett antal kulturarbetare försökte de på 1960-talet påverka regering och riksdag för att skapa en människovärdig tillvaro för de svenska romerna. Det handlade om bostäder, utbildning, arbete.
- Det tog oss fyra år att tömma gettona, berättar Rosa.

Att kampen inte var lätt förstår man när man tar del av de fördomar och attityder som genomsyrade samhället på den tiden. I Nordisk familjebok 1955 beskrivs zigenarna som ”fega, hämndgiriga, lögnaktiga och lättjefulla, i hög grad inställda på att genom bedrägerier av olika slag bidraga till sin försörjning”.
- Jag började betala skatt som nioåring! säger Rosa indignerat.

Hon syftar på den tid hon var trumslagare i det dansband som bestod av henne, brodern Paul och pappa John Taikon. Fördomarna mot zigenarna var starka. Som ung engagerades hon i en filminspelning som byggde på Viktor Rydbers film Singoalla. Den slutar med att zigenarna stjäl kyrksilvret.
- Hade jag vetat vad Rydberg fabulerade om zigenarna hade jag inte tagit ett enda danssteg, säger hon.

Hon anser att Rydberg och andra kända författare som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Ivar Lo-Johansson har bidragit till att förstärka fördomarna om zigenarna.
- Det faktum att de har skrivit stora romaner betyder inte att de är stora som människor, summerar Rosa.

Reaktionen mot samhällets behandling av zigenarna kom på 1960-talet, främst genom Rosa syster Katarina. Hon skrev den uppmärksammade debattboken ”Zigenerska” 1963. För generationer av svenska barn blev hon sedan förknippad med den självbiografiska serien om Katitzi. Men dessförinnan förde Katarina, Rosa och ett antal andra människor en kamp mot svenska myndigheter och politiker för att göra dem uppmärksamma på de svenska romernas situation.
- Vi bodde praktiskt taget i riksdagshuset, berättar Rosa.

Hon påminner också om att romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet.
- Det dröjde över 400 år innan de svenska romerna kunde bo i hus som andra svenskar. Det vore på sin plats att även romernas kultur och traditioner speglas på till exempel Nordiska museet, säger hon.
Hur ser hon då på romernas ställning i dag, år 2010?
- Jämfört med 1960-talet och med andra länder är det ett ”himmelrike”.

Hon är noggrann med citationstecknen runt himmelrike.
- Materiellt sett har vi fått det bra, men fördomarna finns kvar, säger hon.
Ett exempel på det är när hon på 1970-talet lade anbud på gamla skolan i Flor. Kommunens företrädare åkte ner till Stockholm för att ta sig en titt på anbudsgivaren.
- När de fick se att jag hade haft en utställning på Nationalmuseum blev det klartecken.

Därmed är vi inne på hennes konstnärliga utövning som silversmed. Hon har haft över 400 utställningar och finns representerad på ett stort antal museer runt om i världen. Silversmidet går hand i hand med hennes sociala engagemang. När hennes bror Paul blev offer för ett rasistiskt mord bestämde hon sig för att föra familjetraditionen vidare.
- Det handlar om en tusenårig kulturtradition, säger hon.

I dag är Rosa Taikon ett begrepp. Oförtröttligt brinner hon för romernas sak. Hon agiterar i skolor, hon framträder i medier och hon planerar nya utställningar. Nyligen gjorde Sveriges Television ett porträtt av henne under rubriken ”Ett sånt liv”. Men hon är inte övertygad om att fördomarna försvinner helt och hållet.
- Nej, jag tror att vi får dras med dem. Det finns mycket kvar att göra. Men vi får aldrig förtröttas när det gäller att predika humanism, empati och kärlek.

Det var i den andan som Rosa Taikon och Anna Lindh började tala om romernas utsatthet och de kränkningar som detta folk fått utstå.
- Den kampen kan inte avslutas förrän vårt folk också i praktiken behandlas som fullvärdiga medborgare och människor. I Sverige och i Europa. Så skriver Rosa Taikon själv i den memoarbok som hon planerar att ge ut.

Från trakasserier till kulturell trygghet
Källa – Minoritet

Romerna fick inte gå i skola förrän på 1960-talet. Sedan dess har det hänt en hel. När Romerna fick status som nationell minoritet i början på 2000 så öppnades nya dörrar. Vi besökte Nytorpskolan i södra Stockholmen och mötte elever som gått från utsatt och trakasserier till trygghet och stolthet över sin kultur.

På bordet står en tigerkaka och i teet flyter små äppel- och citronbitar – det doftar ljuvligt och smakar lika bra. Eleven Chanel har bakat och Angelina Dimiter Taikon, föreståndare för Roma kulturklass som är en profilklass på Nytorpsskolan i Dalen i södra Stockholm, berättar att skolan satsar mycket på praktisk undervisning jämsides med de teoretiska ämnena.
- Det är viktigt att bevara kulturen, att lära sig saker som att baka och följa våra renlighetsregler.

Roma kulturklass har 29 elever från årskurs ett till nio och även en gymnasieförberedande grupp för ungdomar upp till 18 år. Många barn och ungdomar står i kö för att få plats på skolan.

Att gå i en romsk skola innebär en frihet för eleverna. Istället för att vara en av få romer på en skola får de en möjlighet att vara normen.
- Det är bra att få undervisning på sitt eget språk, säger eleven Ketty.

Klasskompisen Gino berättar att flera mobbats och kallats zigenare på tidigare skolor.
- Och det handlar inte bara om elever utan jag har varit med om att lärarna trakasserar romska elever, säger Ketty.

Romerna fick inte gå i skolan förrän på sextiotalet och Angelina Dimiter Taikon har sparat en artikel från hennes första skoldag. Rubriken från 1969 lyder: Nu assimileras Angelina i skolans värld. Och precis så blev det. Barnen fick inte prata romanes (romani chib) utan bara svenska. För många blev det en svår tid, språket tappades bort och självkänslan dalade.
- Vårt språk precis som samiskan har en själ. Språket är en livsstil, en kultur, säger Angelina Dimiter Taikon.

Många av föräldrarna till skoleleverna är analfabeter så skolarbetet dokumenteras med foton som visar ungdomarnas projekt och vilka som varit på besök. Nyligen besöktes skolan av ryska skolor som ville lära sig mer om hur man kan undervisa romska barn.

Angelina Dimiter Taikon säger att minoritetserkännandet banade väg för deras skola. Hon har själv varit involverad i arbetet med minoritetslagarna som företrädare för den romska gruppen. Dessutom var hon med om att ta fram en ramkursplan för hur man ska undervisa i romani chib. Att vara en nationell minoritet har fått stor betydelse för identiteten och självkänslan.
- Vi jobbar mycket med de mänskliga rättigheterna. Romerna har varit utsatta och barnen får lära sig historien. Och vi säger att du har rätt att se ut som du vill, rätt att klä dig som du vill, rätt att tala ditt språk och du har rätt till utbildning, säger Angelina Dimiter Taikon.

Utsattheten har inte bara lett till kultur- och språkförluster utan också att man inte riktigt litat på myndigheter. Det är först nu som en majoritet av de romska föräldrarna vågar börja ha sina barn på förskola och många av föräldrarna är engagerade i barnens skolgång i Roma kulturklass.
- Romska elever känner sig trygga på vår skola, de får ha en plattform där de inte skäms för vilka de är. De är romska barn när de kommer på morgonen och romska barn när de går hem på eftermiddagen, säger föreståndaren Mikael Demetri.

De fyra eleverna Chanel, Samantha, Ketty och Gino pratar romani chib med varandra under hela intervjun. Alla är flerspråkiga eftersom föräldrarna har rötter i olika länder.

Sedan 2003 är skolan tvåspråkig. På förmiddagarna hålls undervisningen på romani chib och på eftermiddagen på svenska.
- Jag tycker att det är spännande att se hur barnen växer i båda språken, hur deras ordförråd växer, säger läraren Kati Dimiter Taikon.

Hon påpekar att det behövs mer läromedel på alla de fem minoriteternas språk. För en tid sedan när skolan bestämde sig för att göra ett projektarbete om samer blev elever och lärare förvånade över hur svårt det var att få tag i material. De besökte museum och bibliotek med skralt resultat men fick till slut tag i en kvinna från Sametinget som gjorde ett personligt besök. Och mycket av det hon berättade gjorde intryck på eleverna och skapade en förståelse för likheterna mellan minoriteterna.
- Ta till exempel det här med hur man uppför sig i en kåta, det kunde barnen förstå på en gång. Det var ju inte så länge sedan vi också var nomader, säger Angelina Dimiter Taikon.

Romerna är en utsatt grupp
Källa – Minoritet

”Nekad att få hyra lägenhet, stoppad i butiken och trakasserad i skolan.
Romerna i Sverige är ett utsatt och ofta diskriminerat folk.
Under 2009 fram till februari i år har DO, Diskrimineringsombudsmannen, drivit åtta rättsprocesser som berör romer.

Tre av fallen handlar om romer som nekats att hyra lägenheter eller bli medlem i en bostadsrättsförening.

* En kvinna med tre barn som ville köpa en bostadsrätt i Haparanda fick inte bli medlem i föreningen. Enligt DOs stämningsansökan fick kvinnan veta att skälet var hennes romska tillhörighet. DO menar att agerandet är en allvarlig kränkning och yrkar på skadestånd på 100.000 kronor vardera till kvinnan och de tre barnen.
* En kvinna skulle hyra en lägenhet i Finspång men när värden fick veta att kvinnans man var rom revs kontraktet. DO menade att kvinnan utsatts för etnisk diskriminering men det höll inte hyresvärden med om. Fallet slutade med en förlikning där kvinnan fick 40.000 kronor.
* En man i Ulricehamn skulle få hyra en lägenhet men när värden fick veta att han var rom blev det ingen uthyrning. Värden friades i tingsrätten men Hovrätten för Västra Sverige dömde honom för diskriminering. Skadeståndet blev 40.000 kronor plus att värden fick betala rättegångskostnader på omkring 75.000 kronor.

Två av DOs rättsfall handlar om romer som inte fått handla i butiker. Ägaren till en pälsaffär i Örebro dömdes i tingsrätten för både diskriminering och trakasserier eftersom han kommenterat kvinnornas klädsel. Ägaren fick betala 20.000 kronor vardera till de fyra romska kvinnorna som inte fått komma in i butiken.

I Linköping pågår just nu ett fall där DO stämt en butiksägare för diskriminering och trakasserier. Ägaren hejdade två romska kvinnor från att handla en present i affären.
I skolorna är det vanligt att romska barn drabbas av mobbing och trakasserier. En kommun i Småland har stämts av DO för att man inte agerat när två romska barn blivit kallade ”zigenare” och misshandlats. DO stämmer också kommunen för att barnen inte erbjudits modersmålsundervisning i romani chib eller finska.

Även på arbetsplatser förekommer diskriminering och en kvinna som jobbade inom hemtjänsten i Torsås kommun anmälde att hon trakasserats av sina medarbetare. Efter en förlikning fick hon 40.000 kronor.

En kvinna som var konferensdeltagare på ett hotell i Norrköping fick flera gånger frågan om hon var gäst på hotellet. Hotellet dömdes i tingsrätten och fick betala 8.000 kronor i skadestånd.
Under 2009 fick DO ta emot 30 anmälningar om diskriminering mot romer.”

———————————————————————————-
———————————————————————————-

Sverigefinnar
Källa – Minoritet

Jord- och bergsbruk lockade till invandring

Sverige och Finland var under 600 år samma land. Då var finskan mest utbredd i Stockholm, Mälardalen, Värmland, Dalarna och Tornedalen.
Ända sedan Medeltiden har en betydande del av Stockholms befolkning bestått av finsktalande.

På 1500-talet flyttade folk från Finland till Uppland och Mälardalen, främst för att ta jobb inom jordbruket. Arbetskraft rekryterades också till bergsbruk i Falun och gruvorna i Bergslagen. Båts- och timmermän kom också till landet. De så kallade skogs- och svedjefinnarna kom till stor del från Savolax och delar av mellersta Finland.

Skogsfinnarna flyttade främst till Sörmland, Karlskoga-trakten, Västergötland och Närke för att sedan spridas vidare till bland annat Västmanland och Dalarna.
1809 drogs den nuvarande gränsen mellan länderna. Gränsen drogs vid Torneälv och delandet ledde till att en del svensktalande hamnade i Finland och en del finsktalande i Sverige.

Finska har alltid varit särskilt levande i Mälardalen tack vare inflyttning före 1809 och stora arbetskraftsinvandringar på 1960-1970-talet.
Under åren 1939-1945 skickades cirka 70.000 krigsbarn från Finland till Sverige.

I dag finns ingen exakt statistik över antalet sverigefinnar, en siffra som nämns är 450.000 sverigefinnar samtidigt som Sisuradio gjorde en utredning 2009 som visade att det finns mer än 600.000 personer med finska rötter i Sverige.

Det finns heller ingen säker statistik över antalet finsktalande men troligen handlar det omkring 250.000 personer.
Sverigefinnarna bor i hela landet men främst i Mälardalen ner mot Göteborg och på flera industriorter i Dalarna, Västmanland och Norrbotten.

Nöjda sverigefinnar
Källa – Minoritet

Vi kom inte med ”Viking Line”

I nästan 40 års tid har Esko Melakari stridit för en förbättrad minoritetspolitik, till en början för att ordet minoritet överhuvudtaget skulle existera i politiken och nu för den nya förbättrade lagen för de nationella minoriteterna. Numera jobbar han som delegationssekreterare för Sverigefinländarnas delegation och gläds åt att finska förvaltningsområdena utökas med 18 kommuner.

Utvecklingen för landets nationella minoriteter har gått upp och ner. Esko Melakari berättar att under sjuttiotalet ledde deras arbete till en hemspråksreform, lärarutbildningar i hemspråk och utökade sändningstider för finskspråkiga radioprogram. På åttiotalet upplevdes en försämring när ordet minoritet halkade ur statliga utredningar och det diskuterades om finska verkligen kunde räknas som ett inhemskt språk av hävd.
- Då blev vi riktigt förbannade, man kan ju inte förvanska historien. 1992 utropade vi oss som en minoritet och då började det minoritetspolitiska arbetet på allvar, säger Esko Melakari.

Erkännandet som minoritet kom 1999 och det blev principiellt viktigt för sverigefinnarna och det stärkte medvetenheten.
- Finnarna kom inte hit med Viking Line, snarare med vikingabåtarna, säger Esko Melakari och ler brett.

Men den första minoritetslagen som kom 2000 var en besvikelse eftersom bara fem kommuner i Norrbotten blev förvaltningsområden. Det innebar att bara fem procent sverigefinnar omfattades. Med den nya lagen kommer 41 procent av sverigefinnarna att få nya rättigheter och förhoppningen är att fler kommuner ska ansöka om att få bli finska förvaltningsområden. Esko Melakari berättar att delegationen med skärpa drev kravet om efterhandsanslutning.
- Kompromissen gick igenom och det var första gången i mitt snart 63-åriga liv som jag fick vara med om att majoritetssamhället köpte vårt förslag.

Västerås är först med att ansöka om att få bli förvaltningsområde utanför det av riksdagen beslutade och Borås förväntas göra samma sak. I så fall kommer nästan hälften av sverigefinnarna att leva inom förvaltningsområdena. Det är inte otroligt att ett tiotal kommuner kommer att lämna in en ansökan.

Varför är det så viktigt att ingå i ett förvaltningsområde?

- Pengar. De kommuner som är förvaltningsområden blir skyldiga att genomföra vissa åtaganden och det kan man inte utan ekonomi och därför är statsmakten tvungen att ge ekonomisk ersättning. Utanför områdena gäller ord som om, bör och främja och där ska det mycket till innan de satsar egna pengar.

Att Mälardalen nu ingår som förvaltningsområde är viktigt eftersom området är dynamiskt och kommer att synliggöra finskan mer. Dessutom är delegationen mycket nöjd med att Länsstyrelsen i Stockholm ska ansvara för uppföljningen av lagen.
- Att ha en egen myndighet som man kan kontakta är otroligt viktigt.

Esko Melakari menar att staten från början inte riktigt förstod vad det innebar att ratificera minoritetsspråkskonventionen, att man faktiskt gick emot det som alltid varit Sveriges tänkande om jämställdhet, att alla är lika. Plötsligt fick fem minoriteter en särställning.
- Och det blev otroligt svårt att få politikerna lokalt att inse vad det betyder. Men Sverige hade faktiskt skrivit under två internationellt bindande avtal som ska skydda minoriteternas språk och kultur.

Sverigefinnarna är glada över den nya tydliga lagtexten om rättigheter.
- När man har en lag i handen är det för många sverigefinnar som hugget i sten och nu blir det lättare att diskutera med kommunerna, säger Esko Melakari.

Vilken del i lagen är viktigast?

- Rent principiellt är förskolan och revitaliseringen av språket viktigast för att minoritetsspråken ska hållas levande på lång sikt. Men det är också viktigt att få service på sitt eget språk.

Situationen för det finska språket är varierande i landet. I starka fästen som Upplands Väsby där Esko Melakari bor är var femte person finne och där används språket i vardagen och det finns finska förskolor och skolor.
- Språket är mycket levande bland ungdomarna. Att höra finska i centrum är ungefär som att höra svenska i Helsingfors, det är ingen som reagerar på det, säger Esko Melakari.

Men det finns andra svagare områden där en språkbytesprocess pågår, framför allt på mindre bruksorter där många unga väljer att flytta och blir försvenskade. Och förstås påverkades många av Sveriges tidigare assimilation och trycket att tala svenska istället för finska.

Men intresset för språket ökar, fler söker sig till universiteten och föräldrar är mer måna om att barnen ska lära sig finska.

Sverigefinländarnas delegation som fungerar som en paraplyorganisation för finska föreningar, organisationer, skolor, församlingar, nätverk och yrkesgrupper tror mycket på framtida samråd och eget engagemang.
Esko Melakari betonar att nu ligger bollen hos sverigefinnarna själva, nu finns verktygen – tack vare nya lagen.

Finska språket i Sverige
Källa – Minoritet

Man beräknar att 200.000-250.000 sverigefinnar kan finska. Finska är ett finsk-ugriskt språk och tillhör alltså samma stam som till exempel samiska men de närmast besläktade språken är karelskan och estniskan. Finskan har använts i Sverige så länge som Sverige funnits.

Många finnar som flyttade till Sverige under 1500-1600-talen genomgick språkbyten men svedjefinnarna höll sig till sin grupp och lyckades länge, in på 1960-talet, bevara språket eller vara tvåspråkiga.

Finskan är modersmål för ungefär fem miljoner människor i världen. Intressant är också att finska är förekommande bland alla de fyra övriga nationella minoriteterna i Sverige.
Finskan som talas av sverigefinnar är i stort sett lik finskan i Finland förutom att det finns en del svenska influenser i moderna ord som tunnelbana och mobiltelefon. Och i talspråk bland yngre sverigefinnar kan det förekomma vissa grammatiska skillnader.

Finska skiljer sig mycket från svenska, en skillnad är till exempel att svenskan har prepositioner, man säger på, till, från, i. I finskan använder man kasusändelser som läggs på slutet. Ta till exempel ordet bilar – autot. I bilarna heter autoissa.

Fram till 1990-talet fanns det relativt gott om kommuner som erbjöd tvåspråkig skolundervisning på finska och svenska. Men i början av 1990-talet förändrades situationen och under de senaste 20 åren har försämringen fortsatt. Undervisning på finska är numera möjlig i ett fåtal sverigefinska skolor och i ett fåtal kvarvarande kommunala tvåspråkiga klasser.

2003 fanns tvåspråkiga klasser i endast sex kommuner jämfört med cirka 300 tvåspråkiga klasser i början av nittiotalet.
Deltagandet i modersmålsundervisning på skolorna har också minskat.
Språkrådet har ansvar för att vårda och utveckla det finska språket.

Sverigefinsk kultur
Källa – Minoritet

Det finns en finskspråkig tidning som heter Ruotsinsuomalainen, Sverigefinnen, som kommer ut en gång i veckan. Det finns dessutom ett flertal finskspråkiga tidskrifter, bland annat kulturtidskrifter som Liekki och Sheriffi.
På tv sänds finska nyheter på Uutiset och SR har finska Sisuradio.

Det finns gott om finska kulturföreningar i landet liksom många kända författare, musiker och kulturarbetare.
Flagga

Sverigefinnarna har en inofficiell flagga (det finns även en Facebookgrupp som heter: Sverigefinska flaggans vänner) med flaggdag den 20 februari till minne av den första finska föreningen i Sverige i modern tid. Stockholms finnkår – Tukholmin Suomalaiskunta grundades 1830 i Stockholm.

Flaggan ritades 2007 som en symbol för finnarna i Sverige. Flaggan har både finska och svenska flaggans färger. Skälet till att man skapade en egen flagga är att många andra och tredje generationens sverigefinnar inte riktigt kunna relatera till den finska flaggan. Målet är också att skapa en positiv bild, en stolthet över att vara sverigefinne.

Sverige och Finland

De två länderna har i hundratals år haft starka kopplingar.
Sverige och Finland har som nationer ett gemensamt historiskt och kulturellt arv. Svenska och finska samhället bygger på gemensam värdegrund och en gemensam rättslig, religiös och förvaltningsmässig tradition.
Precis som finska funnits i Sverige har svenska haft en naturlig roll i det finska samhället.

Finländarna som kom till Sverige under 1900-talet har varit med om att bygga upp välfärden i landet.
Det finska språket i Sverige har även betydelse för ekonomin med tanke på att länderna är handelspartners i den internationella handeln.

————————————————————————–
————————————————————————–

Judar

Judarnas historia i Sverige
Källa – Minoritet

De första kontakterna mellan vikingar och kazarerna vid Svarta havet och Kaspiska havet, ett folk som till stor del bekände sig till judendomen, görs under 700-900-talen.
I slutet av 1600-talet börjar judar bosätta sig i Sverige men kravet är att man övergår till kristendomen.

Under 1700-talet har Sverige liksom övriga Europa en judefientlig inställning. Många inskränkningar infördes i och med judereglementet som kom 1782. Under 50 år begränsades bland annat var i landet judar fick bo och vad de fick jobba med.

1774 kommer Aaaron Isaac till Sverige och han är den förste som får utöva sin religion i landet.
1870 får judarna samma medborgerliga rättigheter som andra.

I början av 1900-talet invandrar judar från Ryssland och 6 500 judar bor i landet.
När nazisterna tar makten i Tyskland 1933 flyr många judar, men få till Sverige.
1942-1943 flyr judar från Norge och Danmark till Sverige.
1945-1946 räddas cirka 10.000 judar från nazisterna koncentrationsläger till Sverige. En tredjedel stannar.

1951 införs religionsfrihet och därmed behöver man inte som jude tillhöra en judisk församling.
Mellan åren 1956-1972 invandrar 3.500 judar från Ungern, Tjeckoslovakien och Polen.

Förintelsen

Sex miljoner judar utrotades.
Allt börjar 1933 då Adolf Hitler blir kansler i Tyskland. Det första koncentrationslägret, Dachau, byggs utanför München och judar bojkottas och böcker bränns. Året efter blir Hitler Führer för Tredje Riket

* Under 1938 förvisas polska judar från Tyskland och Kristallnatten inträffar den 9-10 november då 30.000 judar förs till koncentrationsläger samtidigt som synagogor bränns och butiker vandaliseras av beväpnade grupper från nazistpartiet.
* 1939 säger Hitler att ett världskrig kommer att innebära ”förintelsen av den judiska rasen i Europa”.
* 1940 inrättas Auschwitz, året efter Birkenau. Alla tyska judar över 6 år måste bära Davidsstjärnan.
* 1944 och 1945 upphör koncentrationslägren och de överlevande befrias.

Språkets historia
Källa – Minoritet

Jiddisch kommer från ordet jude som är jid. Modersmålet på jiddisch kallas också mame-loshn.
Språket har funnits i tusen år. Eftersom judarna flyttat och tvingats flytta under århundraden har jiddisch influenser av flera olika språk.

Under 1600- och 1700-talet talades jiddisch främst i Östeuropa men i samband med emigrationer under 1800-1920 spreds språket över hela världen. Under mellankrigstiden var språket som starkast. Före andra världskriget talades jiddisch av 12 miljoner människor och var det tredje största germanska språket i världen.

Under andra världskriget mördades fem miljoner jiddischtalande.
I dag talas jiddisch av fyra miljoner människor och i städer som New York, Jerusalem, Antwerpen och Montreal är jiddisch ett vardagsspråk.

I Sverige började jiddisch att användas på 1600-talet men först i slutet av 1700-talet uppstod en mer kontinuerlig användning.
I början av 1900-talet kom immigranter från Ryssland och efter andra världskriget och Förintelsen kom några tusen överlevare till Sverige. Men deras barn lärde sig oftast inte jiddisch.

Man beräknar att det finns 20.000-25.000 judar i Sverige och 4.000 av dem kan prata jiddisch. Ytterligare fler kan förstå språket men talar det inte.

Språket

Jiddisch har 35 språkljud varav nio är vokaler. Konsonanterna som inte är tyska kommer från slaviskan.
Jiddisch skrivs med hebreiska tecken och man skriver och läser från höger till vänster. Man har inga gemener eller versaler. Man kan även skriva jiddisch med latinska bokstäver.

Jiddisch har sin grund i tyska men också slaviska och romanska språk och hebreiska.
Hebreiskan märks i ord och uttryck med religiös bakgrund men även i vardagsspråket.

Kultur och religion
Källa – Minoritet

Det finns en skattkammare av litteratur, folklore, sånger och idéer nedtecknade på jiddisch. I dag publiceras omkring 100 böcker om året på jiddisch.

Jiddisch undervisas på universitet, judiska centra och synagogor. I Sverige kan man studera jiddsich vid Lunds och Uppsalas universitet.

Det finns gott om jiddischteatrar, filmfestivaler och jiddischmusik som också kallas ”klezmer” som kommer av klei-zemer vilket betyder musikinstrument.
I Stockholm är utbudet av judisk kultur stort, bland annat finns Judiska teatern, Judiska museet och Stockholms judiska filmfestival.

YIVO – Yidisher Visnshaftlecher Institut, forskningsinstitutet om jiddisch som öppnades i Vilna 1925 och i New York 1940 har haft stor betydelse för den omfattande publikationen av tidningar och böcker på jiddisch.

Judiska högtider

Shabat – den viktigaste helgdagen i den judiska kalendern som infaller vecka efter vecka. Enligt Bibeln en vilodag som enligt budorden ska helgas. Det judiska dygnet börjar vid solnedgången och veckans sjunde dag är lördag och därmed börjar Shabbat på fredagkväll och slutar på lördagkväll vid solnedgången. Under Shabbat ska man sjunga, äta gott, gå i synagogan, vila och vara med familjen.

Jom Kipur – Försoningsdagen som är avslutningen på de tio botdagarna som inletts med Rosh Hashana. Jom Kipur är den största helgdagen och en fastedag. Under botdagarna ska man tänka på sitt liv och hur man kan leva bättre.

Chanuka – Tempelinvigningsfesten. Chanuka firas i åtta dagar till minne av makkabéernas återerövrande av templet från de hellenistiska syrierna. Man tänder ljus i hemmet varje kväll, ett ljus första kvällen, två ljus andra kvällen och så vidare. Vid ljuständningen utbyter man gåvor.

Pesach – påsk. Firas i åtta dagar till minnet av uttåget ur Egypten. Man äter osyrat bröd. Under de första två kvällarna hålls rituella måltider, en seder som betyder ordning.

Kända judiska begrepp 
Källa – Minoritet

Bar Mitsva – När flickorna fyller 12 år och pojkarna 13 år uppnår de den religiösa myndighetsåldern. Man blir då Bar Mitsva – Budets son eller Budets dotter.
Brit Mila – Omskärelse. Pojkar ska omskäras på den åttonde dagen. Ritualen kallas brit – förbund och ordet för omskärelse är mila. Förbundet bekräftar judarnas förbund med Gud.

Kosher – Dietlagarna bygger på instruktioner från Moseböckerna i Gamla testamentet men också tusenåriga traditioner. Bland annat är bara djur som har helkluvna klövar och som idisslar tillåtna. Svinkött är alltså förbjudet. Djuren ska slaktas på ett särskilt sätt, bland annat tillåts inte självdöda djur och döden ska ske omedelbart och kroppen tappas på blod. Svensk lagstiftning tillåter inte kosher-slakt och därför finns inte färskt kosherkött i Sverige.
I ett judiskt kök har man även olika typer av bestick, porslin och köksredskap för kött respektive mjölk.

Antisemitism – judehat. Har funnits sedan antikens dagar på olika sätt. Hebreiska är ett semititiskt språk, därav ordet.

Davidsstjärnan – hexagrammet, den sexuddiga stjärnan. Davidsstjärnan blev en judisk symbol på 1300-talet i Prag och spred sig i Europa. Davidsstjärnan är en nationell judisk symbol. Nazisterna tvingade judarna att bära stjärnan på kläderna som ett utpekande.

——————————————————————————-
——————————————————————————-

Samer

SAMISK HISTORIA
Källa – Fjlällen

Innan den samiska kulturen införlivades i det svenska samhället, levde samerna levt i små enheter (sijddor) med begränsat samarbete mellan sig och utan någon samlande institution eller symbol. Samerna blev tidigt utsatta för skattekrav, delvis som ett led i omgivande staters strävan att utvidga sina territorier.

Källor från vikingatiden berättar om hur norska hövdingar gjorde skatteuppbördsfärder bland samerna. Från tidig medeltid är det de nordiska staterna och Ryssland som konkurrerar om makten i norr. Bakom denna kapptävlan om den terrritoriella makten låg ekonomiska och strategiska skäl.

Från 1500-talet har de landområden där samerna levt, successivt införlivats i de nordiska staterna, och samernas egna territoriella indelningar och samhällsorganisering, inklusive juridiska institutioner, har successivt förlorat sin ställning. Kyrkan hade en viktig roll i denna process. I början av 1600-talet inleddes på allvar kristnandet av samerna i Sverige, då Karl IX lät uppföra kyrkor i lappmarken.

I slutet av 1600-talet började kronan föra en aktiv politik för att locka nybyggare att kolonisera lappmarkerna genom införandet av sk. lappmarksplakat.

Samerna förblev dock i majoritet i Norrbottens fjällkommuner till 1800-talets senare hälft, då den begynnande industrialiseringen medförde en inflyttningsvåg. Vid den tiden var den officiella politiken gentemot samerna påverkad av en vetenskaplig teori kallad socialdarwinismen. Många ansåg att samerna var en ”lägre” stående folkgrupp vars kultur var dömd att gå under. Inställningen tog sig uttryck i ett patriarkaliskt förhållningssätt till det samiska samhället och samerna ansågs inte kapabla att själva sköta sina egna angelägenheter.

Den statliga politiken inriktades på att försöka bevara den ”genuina” samekulturen, dvs. att samerna skulle leva som nomadiserande renskötare eftersom det var denna näring som uppfattades som ”samisk”. De samer som lämnade renskötseln, för t.ex. fiske eller jordbruk, eller de som redan levade av dessa näringar, betraktades i det ögonblick som de lämnade renskötseln inte längre som samer utan som svenskar.

Under 1900-talet har samerna genom bildandet av egna organisationer strävat efter att få inflytande i frågor som rör deras liv och näring. 1993 bildades det svenska sametinget som ska öka samiskt inflytande och självbestämmande i närings-, kultur- och språkfrågor.

KULTUR OCH TRADITIONER
Källa – Fjällen

Samerna har en egen kultur och ett eget språk, som skiljer sig från den svenska kulturen och språket. Närheten till naturen och renen har format den samiska kulturen. Det återspeglas i den rika terminologin i fråga människans relation till natur och djur.

Fast samerna idag lever i ett modernt samhälle, så är ändå de gamla kunskaperna och traditionerna viktiga. De gamla traditionerna kommer särskilt starkt fram i språket, maten, dräkten, slöjden, jojken och renskötseln. En ny och viktig symbol för samernas samhörighet och identitet är den samiska flaggan, som antogs 1986. Samma år antogs också samernas nationalsång.

Den samiska flaggan
Den samiska flaggan är gemensam för alla samer. Den godkändes 1986 av det Nordiska Samerådet och är formgiven av Astrid Båhl från Skibotn i Troms i Norge. Cirkeln är en sol- och månesymbol. Solringen är röd och månringen är blå. Färgerna kommer från den samiska dräkten.

SAMISKA SPRÅKET
Källa – Fjällen

Det samiska språket är ett finskt-ugriskt språk, närmast släkt med finskan. Språket är uppdelat i flera dialekter och samer från platser belägna långt ifrån varandra förstår inte utan vidare varandras dialekter. I Norrbotten talas nordsamiska och lulesamiska. Det samiska språket är starkt präglad av samernas traditionella levnadssätt och är mycket rikt på ord som rör naturen och renskötseln.

Rikt på ord som rör naturen
Det samiska språket är starkt präglat av samernas traditionella levnadssätt. Det är mycket rikt på ord som rör naturen och renskötseln. I renskötseln är samiska språket särskilt användbart eftersom det finns flera hundra ord som rör renen, t.ex. ålder, färg, kroppsbyggnad eller hur hornen ser ut. Med ett enda ord kan man säga något som det behövs flera ord för på svenska.

I Sápmi är marken täckt av snö mer än hälften av året och det finns en mängd ord för att beskriva snö och rimfrost. De anger t.ex. snömängden, snöns konsistens, dess bärighet, snöytan, olika slags skid- och slädföre, det orörda snötäcket, spår av olika slag, rimfrost och snö på buskar och träd. Orden innefattar också barmarksfläckar, snösmältning och snöfläckar på sommaren. Ordet vacha (nordsamiska) anger första snön på hösten eller nysnö ovanpå gammal snö. Egentligen menas spårsnö, spår kan ju ses i nysnön. Något som är betydelsefullt både för jägaren och renskötaren.

Samiska dialekter
Samiska är ett finsk-ugriska språk och är närmast släkt med finskan. Språket indelas i tre huvuddialekter: östsamiska, centralsamiska och sydsamiska. Man kan nästan kalla dem olika språk, eftersom skillnaderna i ordförråd och grammatik är stora. Dialektområdena går över riksgränserna. Dessa huvuddialekter delas i sin tur in i nio underdialekter. I Sverige talas nordsamiska och lulesamiska, som är centralsamiska underdialekter, samt sydsamiska. I Norrbotten talas nordsamiska och lulesamiska.

Språkuppbyggnad
Karakteristiskt för det samiska språket är att till substantiven läggs ändelser, s.k. kasusändelse. I samiskan böjs både verb och personliga pronomen i singularis, dualis och pluralis. Man skiljer alltså på om det är en person, två personer eller flera personer.

Vid Sametingen finns ett språkråd som ska leda det samiska språkarbetet. Vid sametinget finns språkkonsulenter, som bl a har till uppgift att utforma förslag till åtgärder för att stärka samiskan i det sydsamiska respektive lulesamiska området.

Språkrådet arbetar med att stärka språkets ställning i samhället, stimulera användningen av språket i skilda sammanhang, arbeta med normerings- och språkvårdsfrågor, ge råd och anvisningar i samiska språkfrågor, utveckla ny samisk terminologi, delta i språkutvecklingsarbete i Sápmi och i övrigt bevaka samiska språkfrågor.

Idag finns det många samer som inte kan samiska, kanske så många som en tredjedel av befolkningen. Många samer som föddes under 60- och 70-talet har inte fått lära sig sina föräldrars modersmål Istället lärde föräldrarna barnen majoritetsspråket svenska. Själva hade många av föräldrarna upplevt en skoltid, där de inte fick prata någon samiska, trots att det ofta var det enda språket de kunde när de kom till skolan.

Finns det några svenska ord som härstammar från samiskan? Ordet kosa, en liten kopp med handtag, som många fjällvandrare har med sig i ryggsäcken, kommer från det lulesamiska ordet gukse. Ordet kåta, den traditionella samiska bostaden, kommer från ordet goahte. Ordet vaja, som betyder renko, kommer från det lulesamiska ordet vátjav.

Samiska bokstäver på internet
I nord- och lulesamiskan finns bokstäver som inte finns i det svenska alfabetet.

För att kunna skriva och läsa dessa på datorn fordras, förutom med de allra nyaste ordbehandlingsprogrammen, ett särskilt program som innehåller samiska tecken.

Vi har på denna webbplats valt att stava ortnamnen enligt den nuvarande samiska ortografin, där så är möjligt (med den tidigare stavningen inom parentes). För vissa kända namn, som nationalparker, orter och andra platser har vi valt att följa tidigare stavningssätt.

Program med samiska fonter/tecken kan hämtas gratis via http://www.same.net/ Där finner du också installationsanvisningar.

Fjällkartan berättar mer om ort- och fjällnamnen och deras historia. Här får du också lära dig uttala de samiska bokstäverna och hittar också en lista över samiska ortnamn med nuvarande och tidigare stavning.

SAMISK RELIGION
Källa – Fjällen

Förhållandet till naturen var grundläggande för samernas traditionella tro. Naturen ansågs besjälad och rådare vakade över landskapet och djuren. Det var viktigt att hålla sig väl med naturens själar och gudar likaväl som med människorna i ens omgivning. Det var dessa själar och gudar som delade med sig av sin rikedom till människorna och t.ex. gav av sina bytesdjur, men de kunde även undanhålla villebråd om människorna bröt mot deras regler.

Gudavärlden
Den förkristna religionens värld befolkades av gudar och gudomliga väsen. Olika naturfenomen, som solen, månen, åskan och vinden ansågs som gudomliga. De var livgivande och hade både en god och ond sida. Solen, Biejvve, var en central gudinna, som gav alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Till solen offrades en vit ren.

Åskan, Horagalles eller Dierpmis gav regn, som gjorde att marken grönskade och med sin pilbåge, Regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Åskan kunde också vara ond och rasande och farlig för människor och djur. Han tillbads för att inte orsaka skogsbrand eller skada människorna eller renarna.

Månen, Mánno, var en gudinna och dyrkades vid nymåne, särskilt vid jultiden. Då var det viktigt att det rådde stillhet och man fick inte syssla med sådant som åstadkom buller.

Hemmets gudinnor var stammodern, Máttaráhkká, och hennes tre döttrar: Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká. De bodde under kåtan.

Máttaráhkka gav människorna barn och såg till att havandeskapet gick bra. De tre döttrarna hjälpte till vid barnets födelse, bestämde om barnet skulle bli pojke eller flicka och vakade över barnet och hemmet.

Offer
Samerna offrade av många anledningar, t.ex. för renarnas välstånd, för jakt- och fiskelycka. för att övervinna sjukdomar och för att graviditet och förlossning skulle gå bra.

Några offerplatser var gemensamma för hela byn. Dit kom även folk från andra platser för att offra. Sedan fanns det offerplatser för dem som flyttade längs samma flyttleder eller fiskade i samma sjöar eller älvar, dvs. de som tillhörde samma arbetslag. Dessa offerplatser låg vid platser som utmärkte sig och ansågs som heliga. Det kunde t.ex. vara ett fjäll eller en sjö.

På en del platser fanns heliga stenar eller trästoder, s.k. sejtar. I dessa förkroppsligades de högre makterna. I närheten av och i kåtan ägde de dagliga ritualerna rum. På varje plats där kåtan restes, restes också en offerbänk och i eldstaden offrades mat och dryck till kåtans gudinnor.

Man offrade djur, främst renar, men även andra djur, fåglar, fiskar och ibland husdjur från de nordiska grannarna.

Territorieanspråk och kyrkobyggande
I kampen om den territoriella makten i norra Skandinavien, Sverige-Finland, Danmark-Norge och Ryssland, kom kyrkorna att spela en viktig roll. Bland annat genom kyrkobyggande och församlingsgrundande kunde den egna nationens anspråk på området hävdas. År 1602 beslutade Karl IX att kyrkor skulle byggas på fem platser i Sápmi: Enontekis, Jukkasjärvi, Jokkmokk, Arvidsjaur och Lycksele.

Samtidigt förbjöds samerna att utöva sin tro och blev skyldiga att inställa sig till kyrkplatserna vid särskilda helger för att erlägga skatt, bevista ting och delta i kyrkans gudstjänster, undervisning och förhör. I slutet av 1600-talet kom en period med en intensiv religionskonfrontation. För de som höll fast vid sin gamla tro hotades med straff av olika slag; böter, fängelse eller dödsstraff.

Som ett led i missionsarbetet grundade staten också skolor. Den första skolan för samebarn öppnades redan i början av 1600-talet. De viktigaste ämnena var kristendomskunskap och bibelläsning. Kristnandet av samerna gick dock långsamt och 1723 startade svenska staten fler skolor på kyrkplatserna. Här skulle eleverna gå i två år och sedan sprida kristendomen bland andra samer. Många undanhöll dock sina barn från skolan.

1738 grundades Direktionen över Ecklesiastikverket i Lappmarken, med mission bland samer som uppgift. Missionsarbetet intensifierades härigenom.

Tvångskristnande
Vad förbudet att behålla den egna tron betydde för samerna kan vi idag inte veta. Men vi vet av tingsprotokoll att samerna försökte hålla fast vid sin gamla religion. Den traditionella religionens ceremonier kunde de utföra där de befann sig. Dessutom ansåg man att de samiska gudarna hjälpte till i det dagliga livet, både hemma i kåtan och ute i renskogen, vid jakt eller fiske.

Den kristne guden ansågs däremot inte befatta sig med det vardagliga. Den samiska religionen var dock tolerant mot den främmande religionen. Eftersom man redan hade många gudar kunde man acceptera även den kristna treenigheten, som uppfattades som olika gudar.

Det samerna reagerade mest emot var när missionärernas angrep förhållandet till de döda förfäderna. I det samiska samhället var de döda förfäderna en viktig del av familjen. Förfäderna ansågs ta del av de levandes göranden och låtanden. De kunde orsaka bekymmer, som sjukdomar, men även vara till hjälp, genom att beskydda anhöriga eller vakta deras renhjordar. Prästerna och missionärerna attackerade hårt denna föreställning.

I den kristna världen fanns inte någon plats för den samiska föreställningen om de döda. För samerna betydde tvångskristnandet ett stort ingrepp i den egna kulturen, eftersom en viktig del av familjen plötsligt inte ansågs existera.

Det fanns också en rädsla för att tvingas överge sina förfäders tro. Man menade att förfäderna levat i välmåga när de fritt fick bruka de gamla helgedomarna, men sedan kyrkan börjat lägga hinder i vägen för förfädernas tro hade en allmän fattigdom tilltagit.

Motstånd och religionsskifte
Trots hot om dödsstraff och böter lät många samer bli att komma till kyrkplatsen i den egna byn eller flyttade iväg till andra samebyar, som låg längre bort från kyrkans inflytande. Det finns många skrivelser från prästerna vid den här tiden där de klagar på att samerna inte kom till gudstjänsterna.

Länge verkar det också som man fortsatte att tillbe sina gamla gudar samtidigt som man besökte kyrkan och deltog i kyrkans aktiviteter. Eftersom de kristna kyrkorna var få och låg långt borta, medan de samiska gudarna och ritualerna var nära människorna kunde de två religionerna länge existera sida vid sida.

I och med den intensifierade missionen på 1700-talet verkar den kristna religionen ha fått en allt större spridning. Deltagandet i gudstjänster och nattvard ökade. På 1800-talet svepte en kristen väckelse över det samiska samhället. Den kallas laestadianismen efter sin ledare Lars Levi Laestadius. Denna kristna lära passade för samerna och många anslöt sig till den. Element ur den samiska religionen har fortlevt i folktron in på 1900-talet.

———————————————————————————-
———————————————————————————-

Tornedalingar

Svenska språket var norm
Källa – Minoritet

Bor man i Sverige ska man tala svenska och införlivas i den svenska kulturgemenskapen. Det var svensk minoritetspolitik under 1800-talet och långt in på 1900-talet. För Tornedalen och meänkieli innebar det både språklig och kulturell utarmning.

1809, efter kriget mellan Sverige och Ryssland, delades området kring Torneälven, Muonio- och Könkämäälvar upp i två delar. Den västra sidan blev svenskt området och den östra finskt, fast egentligen ryskt eftersom Finland tillhörde Ryssland då.

När Finland frigjorde sig från Ryssland 1917 pågick en debatt om finsktalande Tornedalen borde tillfalla Finland precis som svensktalande Åland borde bli svenskt. Staten tillsatte en utredning som ”bevisade” att befolkningen inte farit illa av att tillhöra Sverige.

På 1880-talet inleddes försvenskningen i skolorna, barnen fick inte prata finska. Kommunerna i Tornedalen var fattiga och staten gick in och bekostade de så kallade statsskolorna mot att undervisningen bara fick bedrivas på svenska. Målet var att stoppa spridningen av det finska språket och den finska kulturen. Inte ens på rasterna fick man prata finska. 1920 var skolorna i Tornedalen helt försvenskade.
1957 utfärdades ett fribrev för finska på skolrasterna och på 1960-talet kunde elever i Haparanda lära sig finska i skolan.

På 1970-talet infördes modersmålsundervisningen, som då kallades hemspråksundervisning, i skolorna men tyvärr var det inte den finskan som talades hemma som barnen kunde lära sig utan standardfinska.
I dag har elever som vill läsa meänkieli som modersmålsundervisning rätt att göra det även om språket inte talas dagligen i hemmet.

Tornedalingar bor främst i de nordliga kommunerna Kiruna, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Gällivare. De allra flesta i Pajala kommun, där också kulturlivet är mest aktivt.
Alla kallar sig inte tornedalingar, de som bor i Kiruna och Gällivare är mer benägna att se sig som Malmfältsbor och andra känner sig mer hemma med termer som lantalaiset eller kväner.

Begreppet tornedaling används för ett beteckna både en regional och en kulturell identitet. Även utflyttade kallar sig tornedalingar. Man behöver inte kunna språket för att vara tornedaling.
Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, STR-T bildades 1981 och är en organisationen som arbetar för bevarandet av Tornedalens kultur och språk.

Meänkieli – hjärtats språk
Källa – Minoritet

Meänkieli betyder ”vårt språk”. Innan den benämningen kom sa man tornedalsfinska. Införandet av ordet meänkieli var en markering om att språket var en egen varietet, att det inte är en finsk dialekt.

Det finns ingen exakt statistik men troligen talas meänkieli av 40.000-70.000 människor i hela landet.
Språket har influenser från en gammeldags finska och innehåller låneord från svenskan. Låneorden började komma in starkt under 1920-talet.

Ett av de mest utmärkande dragen i meänkieli är h-metatesen, en omkastning av språkljudet. Till exempel heter in i huset på finska taloon men på meänkieli talohon fast med omkastat H så det blir talhoon.´

Meänkieli pratas framför allt i Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner. I de två sistnämnda främst på landsbygden. Alla områden har en egen varietet av meänkieli. Sedan 1950-talet skedde en stor utflyttning och därför finns det i dag många i Umeå, Luleå och Stockholm som talar meänkieli.

Den första ordboken kom 1992 och den första grammatikboken 1996.
Meänkieli fick status som nationellt minoritetsspråk 2000 och undersökningar har visat att meänkielikunskaperna bland myndighetspersoner har varit stora i förvaltningskommunerna.

Meänkieli kan läsas på universitetsnivå.

Kultur och litteratur
Källa – Minoritet

Tornedalingarnas kultur står på många ben.
Här är några exempel:

* Tornedalsteatern som är en amatörteater som uppträder på meänkieli.
* Meän Akateemi/Academia Tornedaliensis som bildades 1988 arrangerar kurser i meänkieli och medlemmar i akademien tar just nu fram en ny ordbok på meänkieli.
* Kulturtidskriften MET-aviisi ges ut tolv gånger per år i samarbete med Haparandabladet och innehåller artiklar på meänkieli och svenska.
* Det finns radiosändningar på meänkieli och på tv sänds programmet Kexi.

Litteratur

1944 gavs den första boken på meänkieli, eller tornedalsfinska som det hette då, ut av länsskoleinspektör W Snell. Inte förrän 1974 var det dags för nästa tornedalsförfattare att ge ut en bok, nämligen Gunnar Kieri, men han skrev på svenska.

Den första romanen på meänkieli skrevs av Bengt Pohjanen 1985.
Numera finns det gott om författare som har sina rötter i Tornedalen till exempel Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Mona Mörtlund och Åsa Larsson.

Bokförlaget Kaamos som ägs av STR-T har gett ut drygt trettio titlar på meänkieli, allt från ordböcker och barnböcker till vuxenromaner.

Ordspråk är en viktig del i kulturen och 2007 kom en bok med 450 ordspråk och talesätt på meänkieli, översatta till svenska. Samma år utkom också den första läseboken på meänkieli för skolelever.
En dikt som enligt många beskriver den tornedalska identiteten är ”Och detta är Tornedalen” skriven av Mikael Niemi 1988.

-----------------------------------------------------------------

Här kan man läsa mera. http://minoritet.prod3.imcms.net/1001